Vi var och tittade på ett hus utanför den lilla staden Wimberley. Ingen hade bott i det på ett tag, men förutom övervuxen trädgård verkade det välskött. Vi såg flera anolisar och jag skymtade en Texas Brown Snake ringla under en klippa, men man flyttar inte till Texas om man inte kan leva med insekter och reptiler. Och skulle vi flytta in blir telefonsamtal till en bug man ett av de första, alltså en person som då och då tar hand om skadedjur. I vårt förra hus hette han Roy, en Vietnamveteran från Chicago vars far slog honom som barn. Han hade varit gift hela livet med samma kvinna, de var stolta föräldrar till en son som blivit advokat.

Vi fortsatte inspektera huset. Efter tio minuter kom en man i sextioårsåldern från ett hus en bit bort. Jag vet nu att han kommer från Houston och är gift med en kvinna från Ohio. Båda har varit gifta förr, och har vuxna barn från dessa äktenskap. När de träffades tog det ett par år innan de bestämde sig för varandra, och den tiden var inte alldeles friktionsfri, men nu trivs de ihop. Hon saknar svalkan från Lake Erie, vars stränder hon växte upp vid, men han svettas hellre än fryser. Båda två tycker om film, och har gjort en del statistroller, hans fru är så bra på att spela full att en regissör en gång trodde att hon var onykter. Men så var inte fallet, hon dricker inte ens alkohol. Däremot tycker hon om soppa. Han föredrar en Reuben sandwich.

Vi fick veta allt han kände till om huset, vilka som bott där och dess bygghistoria. Trafiken längs landsvägen en bit bort märks inte, förutom på kvällarna när passerande bilar bryter tystnaden. Platsen där vi tänkte att en swimmingpool skulle passa fungerar inte, där lade de ner en markbädd för tio år sedan.

När hans hustru skrek från verandan att hans lunch var färdig fruktade jag en spontan inbjudan, men den uteblev, antagligen på grund av att hon hade två väninnor på besök. ”Jag är femte hjulet under vagnen i dag”, suckade han. Han hade gått några steg mot sitt hus, när min fru frågade om han visste var tomtgränsen gick. Jag svor tyst för mig själv. Tjugo minuter senare, efter att vi gått runt hela egendomen och han pekat ut varenda tomtpinne, traskade han hem till, får man förmoda, en inte längre varm soppa.

När vi kom hem drog jag på löparskorna och tog en runda i backarna. Första bilen jag mötte tutade och vinkade. Sedan en kvinna på cykel: ”Det där gör du bra, kom igen!” Några bilar till, varje förare vinkade, i en lutade passageraren sig ut och hejade på mig.

Senare en sväng till affären, långt samtal med expediten, som slår av på priset när hon förstår att jag är nyinflyttad.

Så här är det varje dag, hela tiden. Att bygga relationer i vardagen, som definierar vem man är och gemenskapen man tillhör, tycks vara samhällets livsluft. Det kan vara ansträngande för en skogsskygg svensk, men den som tror att USA är ett samhälle där människor inte bryr sig om varandra har missförstått landets individualism. Den består inte i självupptagenhet, snarare i självrådighet.