Jo, det är närmast sagolikt vad den tillträdande borgerliga regeringen skulle kunna åstadkomma tack vare en majoritet i riksdagen, en gemensam politisk plattform och en högkonjunktur. Redan har Alliansen deklarerat att skatter ska sänkas och statliga bolag ska säljas.

Det viktiga är inte bara att de offentliga finanserna går bra, utan minst lika viktigt är att svenska folket ska kunna sluta leva ur hand i mun. Årtionden med höga skatter har proletariserat den svenska medelklassen, och just därför upplevs marginella sänkningar av bidragsnivåer som ett reellt hot. Svensken har långt från en årslön på banken som var den förra borgerliga finansministerns mål. Medelsvensson i ett av världens rikaste länder är fattig - bara var femte svensk har en förmögenhet över huvud taget om vi bortser från våra tillgångar i fastigheter.

Men i statlig ägo finns bolag som är värda omkring 675 miljarder
kronor, vilket innebär att varje svensk medborgare kan sägas ha en andel om mer än 75 000 kronor. Ledande Alliansföreträdare har sagt att de ska sälja företag för ett värde av minst 50 miljarder per år och att intäkterna ska användas för att betala av på statsskulden.

Att regeringen tänker sälja till högstbjudande är ett gott mål, men varför inte låta svenska folket få tillbaka sina pengar i stället för att ytterst marginellt sänka statens räntekostnader?
Det skulle signalera att regeringen är medveten om att Vasakronan, Vin & Sprit, Sveaskog och ytterligare 54 statligt ägda koncerner och affärsverk moraliskt sett tillhör medborgarna. Dessutom skulle fler människor få en egen ekonomisk buffert, och likt Lottovinnaren i reklamen ha friheten att grimasera till dåliga arbetsgivare eller förverkliga sina drömmar på annat sätt.

Den tidigare statssekreteraren i finansdepartementet, Dick Kling, visar i rapporten ”Ge oss våra företag!” (Timbro, 2006) att det verkligen går att lämna tillbaka statliga bolag
till de rättmätiga ägarna: medborgarna. Det kan ske i form av utdelning av aktier, konvertibler eller pengar.

Visst finns det berättigade invändningar som att ägarstyrningen skulle försvagas om aktierna sprids eller att en stor utdelning av pengar till svenska folket skulle öka konsumtionen och därmed vara inflationsdrivande. Men detta går att parera och dämpa. Och det är inte bara makroperspektivet som är viktigt för att en ekonomi ska fungera väl, utan även vad enskilda personer har för frihetsgrader på mikroplanet.

De praktiska problemen går det att finna konstruktiva lösningar på, och Kling förklarar det centrala: Att om staten säljer de statliga bolagen till svenskarna och amorterar på statsskulden, eller om den delar ut de statliga företagen gratis och lika till alla svenskar så påverkar det varken svenskarnas skuldsättning eller förmögenhet. Skillnaden är att en gemensam förmögenhet som i dag förvaltas av näringsdepartementet i stället skulle förvaltas enskilt av svenskarna.
Den tillträdande
regeringen har råd att återbörda det nyss givna förtroendet genom att ge egenmakt tillbaka till folket.