Mer resurser. Det kräver nye LO-basen Karl Petter Thorwaldsson i ett inlägg på SvD Brännpunkt 19/10, vilket har lett till en rad debattartiklar om arbetsförmedlingen. En ”utbyggd arbetsmarknadspolitik” ska fixa arbetslösheten, om man får tro LO.

Så går det naturligtvis inte till. Det är näringslivet som skapar jobb. En vettig politik kan ge förutsättningar för det, men det är inte lätt.

Under den första mandatperioden var Alliansen Europas mest reforminriktade regering. Grundat på den egna parlamentariska majoriteten kunde regeringen Reinfeldt i hög takt driva igenom en rad politiska förslag. Politiken möttes av högljutt motstånd från vänsteroppositionen, och en monumentalt motsträvig fackförbundsrörelse, men idag är tongångarna mer försonliga mot jobbskatteavdrag, tidsbegränsningar i ersättningssystemen, hushållsnära tjänster och annat som har blivit del av vardagen. Resultatet av reformperioden är nämligen tydligt: sysselsättningen steg, trots global ekonomisk kris, med motsvarande nästan en kvarts miljon jobb.

För att få ner arbetslösheten till rimligare nivåer kommer det dock att krävas en upprepning, eller rentav en dubbel upprepning, av den bedriften. Nästa gång blir det tyvärr ännu svårare, om något sådant ens går att föreställa sig. Dels verkar det parlamentariska underlaget utvecklas i en riktning där en regering med egen majoritet kommer att dröja. Dels är alla lågt hängande frukter plockade. Ett femte steg i jobbskatteavdraget är inte lika effektivt som ett första.

Det är med andra ord inte en omstöpning av arbetsförmedlingen som kommer att lösa Sveriges problem med hög arbetslöshet. Det ska ingen tro. Men en modernisering av arbetsförmedlingen är en av många viktiga byggstenar. Det handlar dock inte om ”mer resurser”.

Först och främst måste arbetsförmedlingen konkurrensutsättas. En arbetssökande ska kunna vända sig till en förmedling som är framgångsrik, och inte bara vara hänvisad till en centralbyråkrati. En mångfald av aktörer med olika arbetssätt har bättre förutsättningar att möta utmaningar som faktiskt varierar på avgörande sätt från individ till individ. Detta är ingen utopisk tanke – arbetsförmedlare i konkurrens på lika villkor finns i till exempel Australien. Pengarna bör följa den arbetssökande, och en avsevärd del av utbetalningen ska vara tydligt kopplad till resultat. Inte heller här är modellen oprövad. Tyskland har ett vouchersystem.

Vidare måste verksamheten få en målstyrning värd namnet. Idag uppstår helt orimliga effekter. Kraven på de arbetslösa att söka jobb är utformade så att företagen dränks i ansökningar från människor som helt saknar förutsättningar för de aktuella tjänsterna. På samma sätt gör luddiga volymmål att riktig vidareutbildning åsidosätts till förmån för dagcenterverksamhet och pysselsättning.

Småföretagare drar sig för att rekrytera genom arbetsförmedlingen som den fungerar idag – det blir för resurskrävande och ger inte heller sökande med lämplig kompetens.

Det finns med andra ord mycket att göra med arbetsförmedlingen, utan att för den skull tillsätta ”mer resurser”. Jobben måste dock komma någon annanstans ifrån.