RIKSDAGEN. När utrikesminister Carl Bildt svarar sitter sex personer nere i kammaren. Bara tre är riksdagsledamöter. En av dem heter Monica Green (s), och det är hennes fråga om protester mot Kina-OS som Bildt besvarar. Hon är annars mest känd för att vara den borgerliga bloggvärldens främsta driftkucku (med rätta, tänker jag när hon säger att ”Sverige kan agera ensamt, men man kan också spela solo”).

Det tar hela eftermiddagen. Fem ministrar svarar på nio interpellationer från tre frågeställare. Aldrig sitter fler än sex riksdagsledamöter och lyssnar. Ingen är där som inte måste vara det. Ministrarna måste.

Det gångna riksdagsåret har inneburit fler interpellationer än någonsin. I riksdagens databas på webben finns i skrivande stund 793 stycken registrerade (men det finns fler). Förra året blev det sammanlagt 691 interpellationer. Året dessförinnan, då borgerligheten satt i opposition, registrerades 479 stycken. Under gårdagen hann Monica Green med att få fyra besvarade, att lägga till de 34 som redan registrerats i databasen. Med andra ord står hon för cirka var tjugonde interpellation.

Det är lätt att förstå irritationen över att s använder interpellationerna som obstruktionsmedel, och inte som det kontrollorgan de är avsedda att vara. När Luciano Astudillo (s) använder exakt samma formulering i debatten kring sin andra interpellation som han använt till den första blir det extra tydligt att det handlar om att klippa och klistra.

I onsdags föreslog talmannen Per Westerberg avskaffat sommarlov i riksdagen för att möta interpellationsbehovet. Efter den här eftermiddagen är jag inte säker på att det är den mest uppenbara lösningen på problemet.