Var tredje förälder. Så många upplever att öppettiderna i förskolan omöjliggör heltidsarbete, enligt en undersökning från Kommunal.
Skälen kan vara både faktiska öppettider och ”upplevda” begränsningar, i så måtto att många känner press att hämta tidigt.
Om samvetsnormen säger att man ska hämta vid fyra är det svårt att hinna med en hel dag på jobbet. Lägg därtill att långtifrån alla har flexibla arbeten, vilket betyder att de kanske måste gå ner i tid och förlora pengar.
Vad kostar dessa hack i arbetslinjen samhällsekonomiskt? Många tvingas ta ledigt, men tänk också på alla dolda notor som betalas av arbetsgivare som låter sina medarbetare sluta tidigare titt som tätt.
Även bland föräldrar som kan behålla sin heltidsanställning och tex ta igen arbete hemma blir tidspusslandet ofta svårt. Till Kommunals klagomål om bristande flexibilitet kan läggas att många kommuner inte ens lever upp till de åtaganden de idag är skyldiga skattebetalarna.
Ja, jag talar om planeringsdagarna – och om alla de dagar då landets förskolor ”stänger tidigt”. Sedan jag stiftade detta oskicks bekantskap har jag häpnat över att ingen folkresning uppstår.
Nu kanske någon förskolepedagog eller kommunanställd invänder att kommunerna faktiskt är skyldiga att ersätta en dagisplats med en annan vid dylika temporära stängningar.
Okej. Men alla vet att det erbjudandet är en ogenomförbar chimär. Hur skulle ett litet barn som nyss krävde två veckors inskolning plötsligt kunna droppas av på ett vilt främmande dagis?
Allt bygger på att föräldrarna inte ska bråka. Skulle de invända kan man alltid påpeka att de därmed förvägrar barnen: A) välplanerad pedagogik, eller B) mer tid med mamma/pappa.
På många vis framstår barnomsorgen som en outvecklad tjänst. Visst. Valfrihet finns. Men köer är ofta det som avgör i praktiken och utbudet är märkligt oanpassat till vad de flesta föräldrars efterfrågar. Genuspedagogik i all ära, flexibilitet står nog högre upp på önskelistorna. Ändå är det få som frestar med den saken.
Det dåliga föräldrasamvetet gör det möjligt att strunta i vad som verkligen skulle vara en konkurrensfördel – oavsett ägande- och styrform.
Om antalet skiftarbetare i en kommun är få vore det dålig resurshushållning att tvinga kommunen att bemanna ett helt nattis, men kanske vettigare att hitta lösningen i en ”nattmamma”.
Flera alternativ för fler liv borde vara vår strävan – från dagmammor till vårdnadsbidrag.
