Ledare
De svenska universiteten är vana vid att få kritik för sina sommarkurser. I år är sommarkursstudenterna omkring femtiotusen, och kursutbudet ger inte sällan upphov till höjda ögonbryn. Kurser där studieobjektet är Harry Potter, amerikanska tv-serier eller kajakpaddling kritiseras ibland som oseriösa, och i vissa studentkretsar är sommarstudier känt som en lätt väg till CSN-försörjning under sommaren. Ofta kräver kurserna ingen närvaro – en stor del av dem ges på distans via internet.
Kritiken bygger ofta på fördomar och snabba slutsatser. En titt på läslistan inför exempelvis Linnéuniversitets utskällda Harry Potter-kurs visar att den är rent litteraturvetenskaplig, och knappast går ut på att bara läsa Harry Potter-böcker i hängmattan. Kvaliteten på sommarkurserna är alltså inte låg per definition, trots ryktet och det intryck vissa kursnamn kan ge.
Ändå går det inte att komma ifrån att det finns flera stora frågetecken kring sommarkurserna. Kvaliteten är ett sådant. Det uppmärksammades indirekt i lördags, då företrädare för ett flertal universitet föreslog certifiering för de universitet som erbjuder nätstudier (SvD 7/7 2012). Distansundervisningen måste nå samma kvalitet som den reguljära, menar man. ”Idag krävs ingen direkt kompetens av en adjunkt eller professor för att hålla en nätkurs”, sa rektorn för Högskolan på Gotland till P4 Västerbotten (8/7 2012).
Det är inte bara distansundervisningen som kan vara problematisk. Eftersom sommarkurserna vanligtvis inte ingår i studieprogram granskas de inte regelbundet av Högskoleverket på samma villkor som andra kurser. Vi vet alltså egentligen inte vilken kvalitetsnivå de når upp till. Hårdare granskning skulle kunna tvätta bort misstanken om vissa kurser som oseriösa. Misstanken om att universiteten erbjuder vissa kurser för att kunna plocka ut ersättning för studenterna samtidigt som kostnaderna är låga (inte minst eftersom så många av kurserna ges på distans) skulle också kunna mildras.
Att så få av de sommarkurser som erbjuds ligger inom studieprogram är i sig ett problem. Svenska studenter är bland världens äldsta då de tar examen, och ambitiösa studenter skulle kunna använda sommaren för att korta sin studietid. Men enligt statistik från Högskoleverket var det bara 0,9 procent av de som läste sommarkurser 2010 som kunde tillgodoräkna sig detta i sitt program. Vissa studentkårer har redan tryckt på universitetens ledningar om detta, utan synbart resultat.
Det finns också en risk att sommarkurserna skapar osund konkurrens. Vissa av sommarkurserna är sådana som inte nödvändigtvis måste vila på akademisk grund, såsom kurser i kreativt skrivande och musikproduktion. Organisationer som studieförbund erbjuder på vissa orter redan liknande kurser, men mot en avgift, vilket ger de avgiftsfria universiteten en osund konkurrensfördel.
Sommarkurser kan i sig vara någonting mycket bra, både för att vidga studentens bildningsbredd och korta studietiden. Men de måste ges på samma nivå som de vanliga terminskurserna. Universitetet ska inte vara en väg för studenter att bara håva in CSN.
