Kontrasterna kunde knappast ha varit större. Igår tilldelades forskarna John B Gurdon och Shinya Yamanaka Nobelpriset i medicin för sina banbrytande upptäckter inom stamcellsforskningen. Det är också ett gott betyg åt de akademiska miljöer där de verkat.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att rapporten Lärda för livet?, skriven av nationalekonomen Per Sonnerby på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), presenterades samma dag. Sonnerby har undersökt den samhällsekonomiska effektiviteten i det svenska högskoleväsendet. Bilden är särskilt dyster i skimret från nobelprisbeskedet.

Svenska studenter tar examen betydligt senare än nödvändigt, med digra effekter på samhällsekonomin. Kraven är för låga, och medianstudenten inom samhällsvetenskap och humaniora lägger omkring 25 timmar i veckan på sina heltidsstudier. Vidare konstaterar Sonnerby att svenskar tjänar betydligt mindre än i andra industriländer, i form av sysselsättning och lön, på att utbilda sig. ”Allt fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år”, sammanfattade Sonnerby problemen på DN debatt igår. Allt detta borde göra svenska politiker djupt oroade.

Förvisso kan man invända att utbildning har ett värde i sig, bortom arbetsmarknadens efterfrågan. Det stämmer. Svenska lärosäten ska inte reduceras till fabriker där nybakade gymnasieelever trycks in på ena hållet, för att komma ut som certifierat anställningsbara för industri Y eller X i den andra.

Men som Sonnerby skriver i rapporten finns knappast någon självklar motsättning mellan lärande och anställningsbarhet. En bred utbildningspalett är en stor tillgång inom varje yrke, trots att vissa ämnen sällan efterfrågas uttryckligen i platsannonser.

Jurister skulle säkert tjäna på en termin filosofi, för att bättre förstå de grundvärderingar som rättssamhället vilar på. En journalist som även läst historia kan skildra sin samtid i en bredare kontext. Inte heller dessa ämnen tjänar på ett läge där studenternas ”heltid” bara motsvarar något fler timmar än hälften av heltidsarbete, och där den långa studietiden inte motsvaras av mer kunskap. Idag har institutionerna på universiteten starka incitament att hålla lägstaribban låg eftersom en stor del av anslaget delas ut per godkänd student. Det gör att många kan glida genom kurserna utan att lära sig särskilt mycket. Den akademiska kunskapen förtjänar att tas på större allvar än så.

Sonnerby föreslår att studiestödet styrs mer mot intensitet, att normen för normalstudier blir kandidatexamen inom tre år och att institutionerna ges större möjligheter att kräva att studenterna gör praktik under studietiden. Åtgärder som dessa är betydligt viktigare för att rycka upp den svenska högskolan, än sådant som Björklunds aviserade satsningar på att locka elitforskare till Sverige.

Visst kan det vara givande att få tunga forskarnamn till Sverige, men det viktigaste är att högskoleväsendet som helhet fungerar väl. Kanske kan vi då, i förlängningen, till och med få fler Nobelpris att stoltsera med, en annan Björklundsk dröm.