Okej, det låter ju så. Men egentligen, är det särskilt troligt att Arbetsförmedlingen skulle kunna garantera jobb?

Nej, självfallet inte. Jobb­garantier är, liksom nollvisioner, ord som ska förmedla att ambitionen är hög. På Ekot tas emellertid visioner och mål lite mer bokstavligt. Således får vi veta att jobbgarantin för unga, som har sisådär åtta månader på nacken, ”bara” har fått en tredjedel av deltagarna i arbete. I själva verket är en tredjedel inte så ”bara” efter åtta månader. Åtminstone om man betänker vad vi har att jämföra med.

För ganska exakt två år sedan var ungdomsarbetslösheten hetstoff i valrörelsen. I drygt tio år hade s-regeringar strött pengar och åtgärder över problemet, utan att göra stort mer än att förvärra det.

I juni 2006 levererade Riks­revisionen svidande kritik av de då två största åtgärderna mot ungas arbetslöshet – ungdomsgarantin (UG) och det kommunala ungdomsprogrammet (KUP). I LO-tidningen (7/6 -06) sade Ams Monica Harrysson att: ”Vi ville avveckla ungdoms­garantin redan för tre år sedan. Vi såg inlåsningseffekterna.” Redan tidigare hade UG och KUP kritiserats många gånger om av bland andra Statskontoret och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Faktum är att mellan 1992 och 2000 gick en majoritet av deltagarna från programmen till arbetslöshet.

Att utnämna dagens jobb­garanti till ett misslyckande efter åtta månader känns ur detta perspektiv minst sagt förhastat. När allt kommer omkring har ungdomsarbetslösheten gått ner. Enligt Arbetsförmedlingens senaste lägesrapport var 24000 unga mellan 18 och 24 år arbetslösa i juni. Det är 11000 färre än förra året. Det är inte så bara.