Äntligen beslöt FN:s säkerhetsråd om sanktioner mot Muammar Gaddafi. Bland annat fryses ”hans” tillgångar utomlands. Sent, kan man tycka, men förhoppningsvis kan det bidra till att stjälpa diktatorn.

Ett led i Arabfolkens uppgörelse med sina respektive förtryckarapparater handlar just om pengar. I Egypten, där härskaren Hosni Mubarak redan störtats, har man man börjat rota i saken. Hur mycket stal Mubarak av befolkningen, vart tog pengarna vägen, och hur kan medborgarna få tillbaka vad som plundrats? Det finns mycket att gräva i. Mubarak lär personligen ha flyttat tiotals miljoner dollar till privata konton i Schweiz. Förskingringen på statlig nivå går knappt att uppskatta.

Samma sak gäller förstås för Muammar Gaddafi.

Även för svensk del väcker folkresningarna i Mellanöstern frågor.

World Islamic Call Society (WICS) framhåller Muammar Gaddafi som den islamiska världens självklara ledare. Det är inte så konstigt. Organisationen är Gaddafis egen, skapad för att skänka religiös legitimitet åt Gaddafis i övrigt socialistiska diktatur. I dessa dagar, när Nordafrika står i brand och Gaddafi skickat stridsflyg på den egna befolkningen, skyltar hans WICS (www.islamic-call.net) istället med den store ”broderledarens” senaste religiösa tal – en sedvanligt förvirrad historia om hur, som han säger, svarta, vita och gula kan försonas under Gaddafis egna gröna flagg.

Man skulle kunna skratta. Men World Islamic Call Society finansierar också en av Sveriges större muslimska församlingar. Redan när Malmös stora moské grundlades förlitade den sig på till stor del på medel från Muammar Gaddafi. När moskén för något år sedan hamnade i ekonomiskt trångmål tog dock WICS över ägandet helt (”Skandinaviens största moské får ny ägare”, SR 15/12 2009).

Att Gaddafi till hundra procent äger en av Sveriges största muslimska församlingar är naturligtvis en politisk fråga i sig. En rad frågor om moskéns inriktning ifråga om demokrati och mänskliga rättigheter är berättigade, i synnerhet när man betänker hur Gaddafi möjligen har haft inflytande över moskéns skötsel (”Libysk spion i styrelsen för moskén”, SR 1/3 2010).

Men även i rent religiösa, eller moraliska, termer uppstår stora frågetecken. Är det rimligt att stjäla pengar från fattiga libyer för att bekosta bönelokaler i ett av världens rikaste länder?

Svenska muslimska ledare har inte enbart förhållandet till den utflippade Gaddafi att begrunda. Både i Göteborg och i Stockholms förorter, till exempel, finansieras pågående moskébyggen av diktaturen i Saudiarabien.

Detta är tyvärr inget avgörande trätoämne i breda svenska islamiska församlingar. Tvärtom. När den stora paraplyorganisationen IFIS, Islamiska förbundet i Sverige, hade sin årliga konferens i december med över 1800 deltagare enade man sig om att skicka ”En hyllning till muslimerna för de nya moskéerna som byggs i Göteborg, Tensta och Rinkeby samt ett stort tack till det Saudiska kungadömet vars stöd för moskébyggandet varit föredömligt”.

Ett försiktigt antagande är att medborgarna i Saudiarabien, som betalar dyrt för byggena, inte ser det hela som lika ”föredömligt”.

Revolterna i den muslimska världen ger de förtryckta möjlighet att resa krav på sina företrädare. Frågan är om dessa kan betala tillbaks. Ekonomiskt, men inte minst moraliskt.