Scenförändringarna har varit många i Libyen sedan folket reste sig i uppror för en dryg månad sedan. Ett tag såg det ut som om regimen skulle kollapsa och överste Gaddafi falla. Sedan vände allt och nu står de diktaturtrogna styrkorna bara 13 mil från revolthuvudstaden Benghazi. FN införde sanktioner men vetoländerna Ryssland och Kina signalerade febrilt sitt motstånd mot varje form av militärt ingripande. USA drog benen efter sig. Arabförbundet sprang före.
Men i dessa turbulenta dagar kan uppenbarligen det mesta hända. Sedan Ryssland och Kina lagt ned sina röster beslöt FN:s säkerhetsråd i torsdags att öppna vägen för att med alla medel skydda civila.
Det innebär i första hand införande av en flygförbudszon över Libyen men ger också möjlighet till andra och mer direkta insatser mot militära mål.
Innan planerna på en flygförbudszon hade hunnit sättas i verket erbjöd sig Libyen att med omedelbar verkan införa vapenvila – med motiveringen att man som medlemsland var bunden att respektera säkerhetsrådets resolutioner. Det var avsett att försvaga säkerhetsrådets resolution, som ju har fokus på skydd av civilbefolkningen, men det lär knappast gå. Innan eventuella förhandlingar med oppositionen kan börja måste diktatorn bort.
Med FN-beslutet har den hårt trängda oppositionen fått en rejäl dos ny stridsmoral. Beslutet kan också få arméförband som hittills inte har tagit ställning att gå över till motståndarsidan. Detsamma gäller förband som strider på Gaddafis sida. En hel del råttor kan tänkas lämna det sjunkande skeppet. En kupp kan inte uteslutas.
Nu när den militära optionen finns är det viktigt att hålla trycket uppe. Samtidigt kvarstår riskerna. Det bästa vore att göra en avgränsad aktion snabbt in och snabbt ut. Att sätta in marktrupper bör vara en absolut sista utväg. Men allt kan hända.
Inför omröstningen i säkerhetsrådet försökte Gaddafi höja insatserna med hot: ”Om världen blir galen – då blir vi det också. Vi kommer att svara. Vi kommer att göra deras liv till ett helvete.”
Det måste man fortfarande räkna med som en möjlighet.
Den arabiska våren är en politisk omvälvning av högsta dignitet. Egypten var en stabil diktatur men idag genomförs en folkomröstning om nödvändiga ändringar i konstitutionen för att anordna fria parlaments- och presidentval. Man kan tycka olika om tajmningen men visst är det rätt fantastiskt.
På andra håll biter sig autokraterna fast. I Bahrain håller våren snabbt på att övergå till sträng vinter. Saudiarabien försöker sockra bort missnöje med arbetslöshetsunderstöd, nya bostäder och mer sjukvård. 60000 nya jobb ska skapas – i säkerhetsapparaten
Men tänk. Fram till den 23 februari var Gaddafis egen dotter Aisha goodwill-ambassadör för FN – nu har säkerhetsrådet infört reseförbud för henne och vill avsätta pappan.
