I det politiska språket används ibland tältet som symbol för öppenhet och inkludering. För Muammar Gaddafi har tältet blivit ett slags varumärke, men inte som politisk symbol utan som uttryck för en excentrisk enmanscirkus. Den symbol som bäst fångar Gaddafis diktatur är bunkern – och det är kanske i tunnlarna under Bab al-Aziniya-komplexet i Tripoli som han gömmer sig.

I skrivande stund är det oklart var Gaddafi befinner sig, vilka sjuka beslut han kan tänkas ta i sin desperation över att ha blivit en förlorare eller för den delen exakt hur den militära ställningen är i Tripoli. Striderna är hårda. Motståndsrörelsens flyttar dock fram sina positioner, något som konkret kan märkas i form av att internet numera är uppe.

Det glada slagordet hurra (det vill säga frihet) hörs på Tripolis gator, men vad som ska komma när dramat är över och det är dags för nästa akt är osäkert. Den osäkerheten fångar både den arabiska vårens förändringskraft och frånvaron av tydlig politisk inriktning.

Hemma hos Bashar al-Assad i Damaskus märks dock inget av den osäkerheten. Utåt, det vill säga. Häromdagen talade den syriske diktatorn med stor självsäkerhet på temat Don’t worry, be happy. Regimen ordnar glada potemkinresor under mottot att ”Syrien är toppen”. Upproret fortsätter dock trots synnerligen brutalt våld och repression från militären och säkerhetsstyrkorna – i kombination med bortförklarande konspirationsförklaringar i traditionell arabisk klädsel med utpekande av USA och Israel som skurkar.

Men det funkar inte. Än mindre efter Libyen. Ropen skalla: ”Gaddafi är borta, nu är det din tur Bashar!”

Samtidigt ökar det internationella trycket på regimen – och det handlar inte heller bara om USA och EU (som nu tar ställning för att införa oljesanktioner) utan också om vänner och grannar. Senast hörde Saudiarabien till de länder som krävde att Syrien öppnar gränserna för en granskning av regimens brott mot mänskligheten. Turkiets Erdogan och Assad är inte längre bästisar. Bara Iran, Hizbollah och Hamas håller diktatorn varm. Och i FN:s säkerhetsråd agerar Ryssland och Kina indirekta stödtrupper genom att blockera sanktioner.

Den arabiska våren har ändrat spelreglerna i regionen. Att Assad pratar och pratar om partier och val visar att även han förstår att samma procedur som förra året inte längre gäller. Men tomma ord och hårda nävar har hittills inte räckt för att knäcka upproret. Det illustrerar vad alla de gamla regimerna nu vet och försöker förhålla sig till: efter den arabiska våren handlar den politiska dynamiken om reformer eller hög risk för att regimen går samma öde till mötes som herrarna Ben Ali, Mubarak och Gaddafi.

Den som söker snabba svar på vad som ska hända efter hurra-ropen kommer att bli besviken. Utvecklingen kommer knappast heller att se likadan ut överallt. Det är en osäkerhet som vi får leva med, men som är bra mycket mer förhoppningsfull för de människor som söker ett bättre liv än den ”säkerhet” som diktatorerna levererat. Hur kommer det att gå?

Svaret bottnar egentligen i om man klarar att tackla de bakomliggande politiska, ekonomiska och sociala problem som utlöst de folkliga upproren – och internet gör att locket inte kommer att kunna läggas på.