Nej, första misstanken visade sig vara fel. Kd vill ha regler om minimigräns, inte maxgräns. Däremot ett drastiskt försök att väcka uppmärksamhet och få medieutrymme. Det finns verkligen inga skäl att betvivla kd-företrädarnas ärliga vilja att skydda ungdomar, men problemet med dokusåporna är väl snarare åldern på tittarna än på deltagarna? Branschen var också snabbt ute och sade att problemet inte existerar.

Förslaget om åldersgräns är konkret och ger snabbt tillträde till spalterna, men det sker till priset av att en mångfasetterad frågeställning reduceras till något endimensionellt att vara för eller emot. Och man kan säga detsamma om kd-förslaget till nationellt belöningssystem för kamratskap i skolan, som Göran Hägglund tog upp i sitt Almedalstal i går kväll. Engagemanget för ungdomars uppväxtmiljö är äkta, och det är
värdefullt att Hägglund tar upp behovet av motkrafter mot ytlighet och hårdhet. Men det blir fyrkantigt och lite banalt när det som i grunden är en kulturdebatt ska kokas ned till ett politiskt åtgärdspaket. Ibland är det faktiskt bättre att politiker begränsar sig till opinionsbildarrollen och lämnar det praktiska genomförandet till andra.

Men det är inte förvånande att kd vill bli konkret och pikant och påminna om att man är de etiska frågornas främsta banérförare. Vi lär få se andra borgerliga partier göra motsvarande sak under veckan. Kampen om utrymmet, intresset, sympatierna och opinionsmätningarnas tiondelar är stenhård, och det gäller att utvinna mesta möjliga ur sina profilfrågor och sin särskilda dag i programmet.
Frågan är bara vem det gagnar. Är det verkligen det Sverige som önskar förnyelse och maktskifte som tjänar på att kristdemokrater, moderater, folkpartister och centerpartister gör sitt yttersta för att marknadsföra de fyra varumärkena kd, m, fp och c? Tjänar ens partierna på det
vart och ett för sig? Eller är det snarare socialdemokraterna och deras stödpartier, som kan se oppositionspartierna förbruka energi på att göra bisak till huvudsak?

De borgerliga partiledarna kommer inte att ifrågasätta varandra öppet och direkt, det är ett fall framåt från förr om åren. Angreppen riktar sig mot socialdemokraterna och deras stödpartier, och det hörs många formuleringar om allianssamarbete. Men lejonparten av de borgerligas positiva energi går ändå åt till att hävda det lilla varumärket, det egna partiet, i stället för det stora maktskiftesmärket Allians för Sverige.

Vid moderaternas ekonomisk-politiska seminarium på onsdag ska enligt planen alla de fyra borgerliga partiledarna framträda. Det är bra. Men det behövs ännu starkare gemensamma signaler från Alliansen än så, för att man riktigt ska få syn på att den avgörande kampen i valet inte är sju partiers tävlan om procenten utan två koalitioners tävlan om makten.
Förhoppningsvis har Alliansen äss i rockärmen redan för denna vecka.
Antingen politiskt, så att man ger nya besked som visar att en alliansregering är bättre än fyra år till med Persson vid makten. Eller symboliskt, så att man manifesterar sitt alternativ och utmanar de rödgröna på ett ideologiskt och slående sätt. Helst bäggedera.
Men sker det inte nu, måste det ske under den tid som är kvar av valrörelsen. Inget ont om m, fp, c och kd. Men det är som Allians de kan välta regeringen.