Släpigt och med västmanländsk dialekt puffar hon ur sig obegripligheter om heminredning och läppstift och allt som däremellan ryms. Maria Montazami är vår mesta utlandssvensk, i medieexponering mätt.

Förutom av de bisarra profilerna i tv-serien Svenska Hollywoodfruar (TV 3) har vår bild av utlandssvenskar formats av solbrända Spanienpensionärer, utlandsplacerade toppchefer och studenter på läsårslånga utflykter.

I Tove Lifvendahls nya bok Från sagoland till framtidsland (Hjalmarson och Högberg) tecknas en betydligt bredare bild. De som utvandrat bär på imponerande erfarenhet som vi borde vara betydligt bättre på att ta till vara.

Med underlag från forskning och med träffande inklipp från populärkultur tecknar Lifvendahl det moderna Sveriges utveckling.

Hon problematiserar vår ovilja att ta intryck av dem med andra erfarenheter än vi och kopplar detta till en ursvensk rädsla för förändring.

Om vi i Sverige är sena att imponeras av andras framgångar och lära där av, är vi desto villigare att exportera våra egna folkhemska ideal.

För varje kommissionär vi har skickat till EU har uppfattningen att det krävs en svensk för att lära dem där nere såväl demokrati som jämställdhet förstärkts. Generöst erbjuder vi export av socialpolitiska system och idéer.

Frågan är om vi alls är intresserade av vad de utlånade eller utvandrade svenskarna har att berätta när de kommer tillbaka.

För varje generation har utlandsstudier och -praktik blivit allt vanligare. De personer som Tove Lifvendahl möter i sin bok har erfarenhet av hur det är att komma tillbaka till den svenska vardagen efter längre perioder utomlands.

Alla gör samma reflexion: Nästan ingen är uppriktigt intresserad av att höra hur det var ’’där ute’’ och vad de har med sig från tiden i exil.

Det är lätt att ana en stöddig hybris. Som om vi inte har något att lära av andra eftersom vi själva är så förträffliga.

Men den som skryter mest lider inte sällan av dåligt självförtroende. Det svider att låta sig imponeras av någons internationella karriär medan de senaste årens egna erfarenheter är precis desamma som för 10 år sedan.

Vem vill kontra en timmes utläggning om spännande upplevelser i utlandet med ett ’’Ja här är allt sig likt..’’?

Lifvendahl skriver: ’’... när människor vi känner vill förändras och utvecklas blir vi mindre generösa med omdömena. (...) Självförtroendet räcker till för att acceptera att andra lever andra liv, men den bristande självkänslan gör att andras utveckling ändå känns som ett hot.’’

Nyckeln till vårt framtida välstånd finns såväl i omvärlden som hos alla dem som återvandrar till Sverige.