eaterscenerna Tribunalen, Giljotin och Galeasen har hamnat på Stockholms stads nedskärningslista. Kulturnytts Maria Edström klagar (P1 15/12) och ser ett ”fattigdomsbevis” som ”känns futtigt”. I SvD (14/12) analyserar Tribunalens konstnärliga ledare Frida Röhl beslutet, som i Tribunalens fall betyder att 30000 kronor försvinner ur en omsättning på 2,8 miljoner:
– Att göra en viss typ av teater, att exempelvis sätta upp Elfriede Jelinek, är ett risktagande. Men Stockholms stad vill inte vara med på den risken.
Hade kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP), eller snarare kulturnämnden, satsat enbart på riskfria, ”lagom” nydanande projekt med tunga affischnamn (tänk Helena Bergström som queerar till det och spelar Hamlet), så hade Röhls anklagelse haft tyngd. Men nu är det inte så.
För det första: Kulturstödet i Stockholm har höjts med 17 procent sedan 2006. För det andra: Listan över scener som har fått höjt stöd just inför 2010 talar inte för Röhls tolkning. Här ryms flera smala och specifika evenemang och scener.
Nä, det är inget fel på stadens riskbenägenhet. Kulturnämnden utsätter sig snarast för en betydande nedskärningsilska – för risktagandets skull. Jämte Tribunalen är det 46 andra som får lite mindre, men samtidigt får tolv nya aktörer chansen att pröva sina kulturverksamma vingar.
Stödformerna för kulturen ser ganska lika ut oavsett om vi talar stad, landsting eller stat. Ett- eller fleråriga stöd varvas med olika produktions- och projektbidrag. Det kan låta flexibelt, men lejonparten av pengarna är ”tingade” och låsta. Stöden beviljas med en sådan förutsägbarhet att de har varit nästintill permanenta.
En förklaring är att branschen är liten, vilket påverkar besluten. Alla vill varandra väl. Det är begripligt, men ändå inte bra. Förnyelsen blir lidande.
Stockholms stads revisorer kritiserade tidigare i år de långvariga stöden och föreslog tidsbegränsning. Jag tror också någon form av karantän mellan ansökningar vore bra. Men det förutsätter ökad mångfald i finansieringen, exempelvis gynnsammare sponsrings- och gåvoregler.
Kulturförvaltningen sade nej till tidsbegränsade stöd med argumentet att flera verksamheter skulle tvingas att lägga ned.
Ja men vore det så oerhört? Kanske är det bättre att lägga ner två, än att skära ner 47? Jag har rentav hört många kulturaktörer instämma i att stöden cementerar och hämmar framväxten av nya initiativ. Det brukar inte vara svårt att nå enighet om den analysen – eftersom den är sann.
Men det är klart. Sådan klarsyn hörs bara så länge debatten befinner sig på en strikt teoretisk nivå. I verkligheten är fötterna ständigt redo att trampa upp stridsstigen, till och med för ”futtiga” 30000 kronor:
– Det är jätteroligt att nya får komma in. Men det kan inte vara vi som ska betala för det, säger Frida Röhl apropå de tolv nya verksamheterna.
Naturligtvis är det inte Röhl och Tribunalen som ”ska betala för det”. Hur skulle det gå till? Tribunalens medel är ju inte deras, utan kulturens! Och faktum är att de där 30000 skattekronorna även fortsättningsvis kommer att gå till kultur. Ändå låter Röhl som om hon blivit bestulen. Tydligare bekräftelse på cementstrukturerna går knappast att få.
