Funderingar från en politisk lirare

NEDRE MANILLA Ännu en gång stod prästen i predikstolen. På tisdagsmorgonen förrättade Göran Persson pressfrukost om sin memoarbok Min väg, mina val (Bonniers), och han hymlade inte om suget efter rampljuset. Jag älskade uppmärksamheten men vill inte tillbaka, var hans budskap, och jag tror att han delar den känslan med många som haft i uppgift att rapportera om honom.

Det hade blivit hög tid för Persson att sluta vara statsminister, men mättnaden och maktspråket till trots förblev han kittlande och intressant. Och förblir. För i motsats till sina efterträdare som statsminister och partiledare är han mannen som gör vad som faller honom in. Vad han måste ha älskat att gå till JKL! Förläggaren Abbe Bonnier gick lite långt när han försökte få med sig pressen i en välkomstapplåd, men nog drog där ett stråk av nostalgi genom den vackra salen med alla författarporträtt.

Med Nobelpristagarna Eyvind Johnson och Harry Martinsson som ståndsmässig bakgrund lade Göran Persson ut texten. Han slog ett särskilt slag för bokens avsnitt om regeringsfrågan, där han skriver att det hade varit nödvändigt att pröva en koalition med vänsterpartiet och miljöpartiet om vänstern fått majoritet 2006. Fast det är förstås en god bit från ”nödvändigt att pröva” till ”möjligt att förverkliga”. Persson konstaterar att redan parti­styrelse och riksdagsgrupp har varit svala till samarbete, och hur ska det då inte vara i LO? Dessutom listar han åtta punkter där v och mp måste göra bättring i sak: behändiga små frågor som frihandeln, EU-medlemskapet och v:s långa marsch från kommunismen.

Mest typiskt Perssonska är avslutningsmeningarna. Där spekulerar han i att det kan bli gräl inom borgerligheten och att det då ska ”öppnas nya möjligheter för samarbete över blockgränsen. Det tror jag att Sverige skulle må bra av.”

Alltså. Bokens viktigaste passage innehåller att man bör planera för koalition med v och mp, konstaterandet att Herren allenast vet ifall ens hans eget parti är intresserat, åtta ultimatum som gör att koalitionen aldrig blir av och en avslutande vändning om att det egentligen vore bäst med ett helt annat slags samarbete.

Det är ingen strategi, det är inte ens en taktik.

Det är lösa funderingar och en politisk lirares djupt kända övertygelse om att man alltid måste hålla alla dörrar öppna. Det är inget som gör att Mona Sahlin kan sova lugnare om nätterna.

Det är Göran Persson.

Han argumenterar för budgetsanering och välfärdsstat, Israel och USA, och så mycket utbildning som möjligt till så många som möjligt. På kärleken till naturen är inte att ta miste, och han vill inte se sitt gamla Sörmland försvinna in i en ny östsvensk storregion.

Utöver lusten i lirandet styrs Göran Persson av en känsla snarare än en ideologi. Förnuftet må finnas i samtiden, men fantasin verkar hämta sin näring i det förflutna. 1950-talet lever, välfärdsstaten är osolkad och Sverige är mer land än storstad. Han är på det sättet alldeles oerhört olik Mona Sahlin. Ska hon lyckas fånga upp det-var-bättre-förr-väljarna som har känt sig trygga hos Persson ochCarlsson? Och om inte hon, vem?