Dansföreställningen Celebration of womanhood på Kulturhuset i Stockholm skulle ifrågasätta stereotyper och presentera alternativa förebilder för kvinnor. Istället ställdes den in med bara några timmars varsel, sedan någon noterat att den innehöll dans till en tonsatt Koranvers. En Facebookdebatt som började med uppdateringen ”Det är inte ok att dansa till Korancitat” var allt som krävdes för att arrangören skulle backa.
”[D]et hade varit ansvarslöst av Kulturhuset att genomföra arrangemanget, med tanke på att en möjlig riskabel situation hade kunnat uppstå”, förklarar Kulturhuset på sin Facebooksida.
Feministisk streetdance var tydligen bara en bra idé så länge udden var riktad mot normer som man kan utmana utan att någon tar illa vid sig på riktigt.
Det är inte första gången som kultur med feministiskt budskap censureras i Sverige för att den riskerar att provocera islamister. När Nobelmuseet ordnade en utställning på tema yttrandefrihet hösten 2009 ingick filmen Submission av nederländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali och filmaren Theo van Gogh. Filmen, som hade kostat van Gogh hans liv och Hirsi Ali hennes frihet, klipptes efter att museet rådgjort med svenske imamen Abd al Haqq Kielan. Enligt Aftonbladet Kultur var denna censur inget att uppröras över, eftersom manus var dåligt, filmen innehöll onödigt mycket naket och ”Publiken bestod av skolbarn”.
Det finns förvisso begåvade och mindre begåvade provokationer. Den amerikanske pastorn Terry Jones offentliga koranbränning inför den samlade världspressen i förra veckan hör till det senare slaget. Ändå kan inte konflikten kring hans bokbål läsas enbart som en kraftmätning mellan fanatiker på båda sidor. Han visar återigen – liksom Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Lars Vilks och Kurt Westergaard före honom – det hot som muslimsk fanatism utgör mot människor som offentligt gör klart att de inte vill underordna sig islams förbud och påbud.
Reaktionerna mot honom i svenska medier är symptomatiska i det avseendet. Dagen efter mordet på bland andra svenske FN-arbetaren Joakim Dungel i Afghanistan skrev DN om den amerikanske pingstpastorn vars koranbränning ”ledde till den dödliga attacken”. Det saknas ett led i den kedjan av orsak och verkan, men offentlig hädelse mot just islam leder till hot och våld med sådan säkerhet att man har slutat tala om islamistiska mördare som moraliska subjekt och självständiga aktörer.
Man kan tycka att det är onödigt att bränna koraner, teckna Muhammed som rondellhund eller göra film om islam med en massa naken hud, men islamister och demokrater kommer inte alltid att landa i samma uppfattning om vad som utgör en legitim provokation.
Förr eller senare sätter självcensuren in mot provokationer som vi gillar. Och även om svenska tyckare just nu unisont fördömer Terry Jones, så bör vi väl kunna ställa oss bakom tjejer som dansar för kvinnlig frigörelse?
Paulina Neuding är chefredaktör för Neo. paulina.neuding@magasinetneo.se
