Vad ska företagen spela för roll i framtidens välfärd? Ingen alls, kräver LO sedan kongressen i maj, och även ett antal socialdemokratiska partidistrikt har slagit in på denna vänsterpartistiska linje. Stefan Löfven må mumla eftertänksamt och försiktigt men i hans rörelse låter allt fler som Håkan Juholt.

”Det är ett oerhört tryck i den här frågan. Den påminner om löntagarfonderna”, säger Kjell-Olof Feldt bekymrat i nya numret av Dagens samhälle (25/2012). Han har varit med förut och sett vilka frossbrytningar som kan bli följden när den radikala febern slår till.

Så här på Almedalsveckans första dag kan man konstatera att frågan om välfärdsföretagande blivit politiskt stekhet, och då är det ändå inget mot vad som komma kan. Ännu har det inte gått upp för så många hur extrema kraven från LO och partivänstern är. Deras ambition är inte att rätta till, justera och balansera; de vill riva upp med rötterna och välta över ända.

LO har rivstartat en egen utredning. Före nyår ska den ha kommit fram till hur det privata företagandet i välfärdssektorn ska förbjudas, och med hjälp av denna plan hoppas Karl-Petter Thorwaldsson & Co ta hem en seger vid partiets kongress i april och låsa partiledningen vid förbudspolitiken. Om Stefan Löfven vill undgå det ödet – en variant på temat Lars Ohly som ryggsäck åt Mona Sahlin – gör han klokt i att anlägga moteld och skapa sig utrymme snarast möjligt. En första möjlighet yppar sig i Visby på lördag.

Det är en sak att plocka politiska poäng på dåligt genomförda avknoppningar eller impopulära ägare. Det är något helt annat att satsa på full konfrontation med elever, föräldrar, patienter, anställda och företagare, som använder och utför välfärdstjänster i privat regi. Det är en sak att påpeka att den privata välfärdssektorns framväxt har gått ganska snabbt och att det kan vara dags för en översyn. Det är något helt annat att kräva tvärstopp för fyra femtedelar av alternativen i välfärden: inte på grund av svaga resultat utan för att man helt enkelt inte gillar att människor väljer dem. Inget ont om de ideella verksamheterna som utgör den resterande femtedelen, tvärtom, men de har inte utvecklats i takt med välfärdsföretagen och kan inte hux flux kliva in och ta över.

Det talas om att tillåta företag men förbjuda utdelning av överskott, men det är bara en rökridå. Modellen kräver företagare som satsar tid, kraft och pengar utan hopp om avkastning, och de är trots allt lätt räknade. De allra flesta välfärdsföretagare uppfyller MP-kravet att inte ha vinsten som huvudsyfte, men det betyder inte att de fullständigt saknar intresse av ekonomiskt utbyte.

Förbud mot välfärdsföretag innebär i realiteten en radikal begränsning av valfriheten i sjukvård, skola och omsorg. Enskilda människor får betydligt mindre att säga till om. Deras beslutsmakt förs över till kommunerna.

Företagsmotståndarnas politik innebär en massiv socialisering, som leder tankarna till gamla tiders krav på förstatligande av läkemedelsindustri och läromedelsproduktion. Det handlar om att sätta stopp för företag, som 2010 levererade utbildning, sjukvård och omsorg för sammanlagt 68 miljarder kronor. Många har hunnit få åtskilliga år på nacken och är väl förankrade i sina lokala miljöer. Under 2009 sysselsatte de 177000 personer.

Användarna är betydligt fler. En sjättedel av alla grundskolebarn och gymnasister går i friskola (2010) och ungefär 70 procent av dem – det vill säga 140000 elever – går i skolor som drivs i aktiebolagsform. I öppenvården sker nästan en tredjedel av läkarbesöken hos privata vårdgivare, i specialistvården är det mer än en fjärdedel. Som överallt annars finns här brister att blottlägga och åtgärda, men att kasta alltsammans över ända och kräva återgång till landstingsregi och total kommunal dominans skulle vara ett ytterst omfattande ingrepp: ett systemskifte som för oss tillbaka till den tid av brist på medborgerligt vardagsinflytande som Maktutredningen beskrev vid 1980-talets slut.

Det märkligaste är att valfrihetsmotståndarnas argument är så svaga. Välfärdsföretagen står sig väl vad gäller mätbara resultat och upplevd nytta. Friskolor och privata vårdcentraler har människors fria val att tacka för sin existens. Återstår fabulerande om väldiga vinstuttag från riskkapitalister. Med dessa skrönor som främsta skäl vill LO och S-vänstern göra rent hus med alternativ och valfrihet.

Det låter som ett föga aptitligt budskap till människor som har vant sig vid att respekt för den enskildes val utgör en del av själva välfärden, och ur ett rent partipolitiskt perspektiv behöver alliansen knappast frukta en LO-triumf på S-kongressen.

Men det vore ytterst olyckligt och destruktivt med all den osäkerhet som skulle följa. Att ta debatten och punktera idén om storskalig kollektivisering är att göra en samhällsnyttig gärning.

M

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se