Moderaterna ska börja redovisa bidrag till partiet från privatpersoner. Det tillkännagav partisekreteraren Sofia Arkelsten i går. M vill få till stånd en överenskommelse med de andra partierna, hellre än lagstiftning, och i väntan på en sådan kommer man att på eget initiativ redovisa bidrag som överstiger 20000 kronor.

Omsvängningen är sen men välkommen. Sverige har fått kritik från såväl Europarådets organ GRECO (Group of States against Corruption) som Transparency international. Det normala är lagreglering för att förhindra otillbörligt inflytande, och det är inte orimligt med ett legalt tvång att offentliggöra partiorganisationernas välgörare. I Europa är det enbart Malta, San Marino och Schweiz förutom Sverige som saknar lagar om detta.

Sverige är ett av världens minst korrupta länder, så det är möjligt att någon lagstiftning inte behövs, men den frågan kan ju partierna lösa i en debatt som nu efter M:s vändning slipper smutsas ned av grundlösa anklagelser om ljusskygga finansiärer.

Kan man köpa ett parti? Muta till sig ett politiskt beslut? Vad döljer egentligen Moderaterna? Så har det låtit i en av oppositionen väl orkestrerad kampanj, som givit avtryck i nyhetsartiklar, debattinlägg och till och med en särskild sajt: partibidrag.se. Trycket har stegvis höjts, tills det har nått absurda nivåer. Exempelvis spekulerade Expressens politiske kommentator K-G Bergström i ”om det var Peter Wallenberg, någon av oljemagnaterna Lundin eller porrkungen Milton” som stod bakom partiet i valet 2006 (29/11-10).

Kampanjen har dragit ett löjets skimmer över en viktig fråga. Det påminner om tramset kring president Barack Obamas födelseattest, som Vita huset nu har publicerat efter påtryckningar från stolliga republikaner. Konspirationsteorierna som fötts och götts av Donald Trump och hans likar, om att Obama inte är amerikan och således har bluffat till sig presidentposten, är pinsamma för alla inblandade.

Frågan om partiernas finansiering är stor och berör demokratins kärna. De enskilda bidragens offentliggörande är bara en liten del. Långt värre är i dag problemet med partiernas beroende av statliga och kommunala bidrag – som fjärmar partierna från väljarna och gör att de blir som en del av den offentliga sektorn. Fackförbundens bidrag till Socialdemokraterna, i strid med medlemmarnas intressen, är en näraliggande problematik.

Frivilliga, öppna bidrag borde spela en mycket större roll. Moderaternas senkomna öppenhet gör att det blir enklare att en dag uppnå det målet.