I amerikanska deckarserier har vi sett oräkneliga mordfall där den anklagade har fejkat galenskap för att slippa fängelse. När tingsrätten i Oslo idag fäller sitt utlåtande i fallet mot terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik görs det mot bakgrund av den omvända bilden.

Enligt åklagaren är Breivik otillräknelig. Han ska därmed ses som ett vårdfall och inte straffas. Breivik själv vill bli friskförklarad och gå i fängelse för att spela rollen som fantiserad hjälte.

I Norge gäller den medicinska principen för psykos i rättsliga sammanhang, vilket innebär att om en person anses vara psykotisk förklaras denne för otillräknelig. Detta alldeles oavsett hur väl fungerande personen är.

Det ger den rättspsykiatriska expertisen en central roll – och än så mer i Breivikrättegången – vid sidan av domare, åklagare och försvarare. Rättspsykiatrikerna sitter med under rättegångsförhandlingar och har rätt att ställa frågor. De går på samma taxa som försvarsadvokaterna.

Praxis har varit att följa den rättspsykiatriska bedömningen, men i samband med Breivikrättegången har rätten tvingats göra en självständig bedömning.

Det råder inte något som helst tvivel om att Breivik är skyldig. Rätten har dock att ta ställning till två välgjorda rättspsykiatriska undersökningar gjorda av två erfarna undersökningsteam (Torgeir Husby och Synne Sørheim respektive Terje Tørrissen och Agnar Aspaas). De har kommit fram till diametralt motsatta ståndpunkter.

Ett annat problem är att undersökningarna skedde vid olika tillfällen. Det har till exempel hävdats att Breivik vid den första undersökningen var mer direkt medan han i den andra agerade taktiskt. Saken underlättas inte av att undersökningarna är genomförda med olika metodik och därför inte är enkelt jämförbara.

Det team som står bakom den första undersökningen av Breiviks mentala status har dessutom rykte om sig att ofta landa i slutsatsen otillräknelig och inte heller vilja rucka på en gjord bedömning. Attityden från det andra teamet har varit mindre tvärsäker.

Det kan till och med vara så, som har förts fram i debatten av rättspsykologen Pål Grøndal, att fallet Breivik är ett nytt fenomen som nu testar gränserna för lagstiftningen, den diagnostiska kunskapen och förståelsen av psykisk sjukdom.

Oavsett vilket svar tingsrätten stannar vid, kommer Anders Behring Breivik med stor sannolikhet att förbli inspärrad för resten av livet. Men domstolens utslag är förstås ändå viktigt.

I sitt yrkande på straffrihet har åklagaren stött sig på principen att rimliga tvivel ska komma Breivik till godo. Men vad innebär det i frågan om tillräknelighet? Och vad är tvivel i det sammanhanget eller för den delen innebörden av ”till godo”. Breivik vill bli friskförklarad men om han är psykotisk, ska man då ta hänsyn till hans önskan?

Åklagaren stödjer sig på en HD-dom från 1979, men borde inte domarna snarare ta fasta på uttalanden från Stortingets justitieutskott i mitten av 1990-talet om att det är otillräknelighet som ska bevisas bortom allt rimligt tvivel. Utgångspunkten är att människor är ansvariga för sina handlingar till dess motsatsen bevisats.