Bloggosfären har fått sitt riktigt stora genombrott i den svenska opinionsbildningen. Grunden lades för många år sedan. Privatpersoner har länge bloggat intensivt och några hittade snabbt en läsekrets av imponerande storlek.

Nästa fas inleddes när de etablerade medierna gav sig in i matchen. SvD lanserade landets första ledarblogg hösten 2004. Många tidningar hakade på.

Senare anslöt sig SvD och DN till tjänsten Twingly, som länkar samman artiklar på tidningarnas webbplatser med bloggar som skriver om dem. Bloggtyckandet lyftes in i det etablerade medielandskapet.

Det nya som har hänt på senare tid är att opinionsbildare har fått möjligheter att tjäna pengar som frilansande bloggare. Dick Erixon (www.erixon.com) skickade ut en nödsignal och meddelade att om inte läsarna var beredda att bidra till finansieringen av bloggandet hade han ingen lust att ägna en stor del av sin vakna tid åt att fortsätta med skrivandet. Pengarna strömmade in.

Det mest intressanta är inte att Dick Erixon lyckades samla in 90000 kronor på fem dagar. Nej, det banbrytande var att han introducerade nya sätt att generera pengarna. För det första genom att en entreprenör ställde upp med en tjänst som gjorde att man kunde skicka slantarna med sms. För det andra genom att bloggaren själv kompletterade sitt utbud med ett nyhetsbrev som man kan prenumerera på. Dessförinnan hade de mer ambitiösa opinionsbloggarna försökt sig på att dra in pengar på annonser och samarbeten med andra aktörer, med magert resultat.

Nästa sak som hände var att Metro lanserade en tjänst där bloggare kan få 3 öre för varje läsare som besöker tidningens bloggdomän. Ytterligt få bloggare kommer att tjäna mer än någon tusenlapp i månaden på detta. Men satsningen säger något om Metros bedömning av bloggosfärens betydelse. (Responsen från bloggare har dock varit blandad, för att uttrycka saken diplomatiskt.)

Mera följer, var så säker. Spelar det någon roll? Ja. Fler får bättre möjligheter att delta i samhällsdebatten. Få, om ens någon, kommer att kunna försörja sig på enbart opinionsbildning i bloggosfären. Men några kommer att kunna lägga intäkter från bloggandet till andra inkomster (från artikelskrivande, föredrag, tv-framträdanden, deltidsjobb) och hanka sig fram på att göra det som de helst av allt vill syssla med.

Detta kommer att sätta avtryck i debatten och gör det i viss mån redan. Dels därför att etablerade medier fångar upp inlägg från bloggosfären (som när Friktion.se uppmärksammade arbetsmarknadsministerns akademiska meriter). Dels därför att de mest framgångsrika frilansbloggarna faktiskt har tusentals läsare dagligen.

Jag har ingen kristallkula. Men om jag kastar ett öga på vad som händer på andra sidan Atlanten vågar jag mig på ett par gissningar om saker som vi kan få se mer av i Sverige framöver:

•Politiska partier, företag och organisationer kommer att försöka hitta sätt att erbjuda seriösa frilansbloggare arbetsvillkor som liknar journalisternas i samband med större evenemang och händelser.

•Ensamvargen som har provocerande åsikter om allt kommer att få sällskap av gruppbloggar där skribenter med specialistkunskaper bidrar med kvalificerade inlägg inom ett mer avgränsat fält. (Exempel: climatesci.colorado.edu)

•Fler bloggar kommer att erbjuda läsarna inlägg som sett till både längd och kvalitet hade kunnat vara tidskriftsartiklar. (Exempel: www.firstthings.com/onthesquare). Det är vad jag tror, men också vad jag hoppas. Bloggosfären har mer att ge än vad den hittills har visat i Sverige.