Jag kan äntligen säga vad jag tycker! Det är ett utrop av glädje som har hörts under Jasminerevolutionen i Tunisien. Och det ju så det är. Frihet märks.

Men det är också mycket uppdämd vrede som har kommit till uttryck. Också det är ju så som det är.

Vi hoppas att det blir en arabisk vår, hoppas att vågen av demokrati – som tillslut också har nått arabvärlden – inte ska sluta i en tsunami utan att frihet och demokrati ska kunna slå rot.

I omvärlden välkomnas försiktigt upproren mot despoter, som till exempel EU tidigare har gullat med i syfte att hålla islamistisk terrorism på mattan. Nu manar man till reformer.

Att döma av de hårtslående reaktionerna på de stora demonstrationerna i Egypten, tänker den enväldige president Mubarak inte lyssna. Frågan är om anden ändå inte redan är ur flaskan.