ARVFURSTENS PALATS .Kommer Gunilla Carlsson att delta i manifestationen på lördag? frågar jag hennes pressekreterare medan vi väntar på biståndsministern och hennes norske kollega Erik Solheim. Min undran gäller den minnesstund för kommunismens offer som Föreningen för upplysning om kommunismen anordnar på Norrmalms torg i dag klockan 15. Konstigt nog - eller snarare typiskt nog - är det första gången något sådant sker.

Trots att svaret blir nej är det glädjande att det i alliansregeringen finns ett levande intresse för att hedra offren och bryta tystnaden. Som Fredrik Reinfeldt betonade i regeringsförklaringen: ”Också kommunismens brott mot mänskligheten ska uppmärksammas.”
Tyvärr är kommunismens brott inte historia - och i diktaturer som Kuba och Vitryssland vill regeringen göra särskilda insatser för demokratin. Utmärkt. Minns att det är inte länge sedan Fidel Castro hyllades offentligt i Sverige och de politiska fångarna närmast betraktades som bagateller.

Lite jäktade kommer så biståndsministrarna med entourage in i Blå salen, som inte alls går i blått utan i ljust med inslag av speglar och förgyllning. Solheim, tidigare partiledaren i socialistisk venstre, motsvarar sitt rykte; tiden är inte något problem för en politiker som gillar uppmärksamhet. Den väntande lunchen får vänta.
Ministrarna talar sig varma för ett ökat samarbete inom biståndsområdet. Att den svenska biståndspolitiken numera är blå är inte något problem för den rödgröna koalitionsregeringen i Oslo.
- Vi har gemensamma intressen och står för samma värden, säger Solheim.

Gunilla Carlsson betonar värdet av gemensamma insatser och möjligheten att lära på andra sidan kölen. Och nog verkar Norge mer på i fråga om en så central fråga som den om livsmedelssäkerheten i Afrika.
Planerna på samarbete drogs upp redan under den förra regeringen. Har de ändrat inriktning i något avseende?
- Nej, säger Gunilla Carlsson.

Det finns ambitioner men än så länge är det bristen på konkretion som är mest påtaglig. I går sjösattes i alla fall ett gemensamt projekt tillsammans med International IDEA (med huvudkontor på Strömsborg), som ska främja kvinnors politiska deltagande (och makt) och därigenom även välståndsskapande mekanismer. Att det behövs underströks senast i UNDP:s granskning av kvinnors situation i arabvärlden.
Det är utmärkt att främjandet av demokrati uppgraderas i den svenska biståndspolitiken. Båda ministrarna verkar dock lite plågade när jag undrar om det där med kvotering till politiska församlingar är så bra.
Men det är naturligtvis mycket bättre än att använda biståndsmedel till nyvänsterorganisationer som Forum Syd. Blir det slut med det? frågar jag förhoppningsfullt Gunilla Carlsson. Jag fick inte något riktigt bra svar.

Svensk biståndspolitik är ett område där alliansregeringen väckt förhoppningar om rejäl förändring med större fokus som ledstjärna. Det är också ett politiskt minfält där varje förändring riskerar att leda till smällar från ”godhetens väktare”. Också därför är
det så viktigt att bryta tystnaden om ofriheten under kommunismen.