Etiopien fick sänkt betyg i den senaste årsrapporten från Freedom House. Människorättsorganisationen pekade på skrämseltaktik mot oppositionen inför valet i fjol men också på hårdare tag från regimen mot civilsamhälle och fristående medier. Resultatet blev att Etiopien fick sin frihetsstatus sänkt ett helt steg på den tregradiga skalan: från ”delvis fri” till ”icke fri”. Endast tre andra länder degraderades i samma utsträckning.
Utländska radiostationer som Voice of America har blockerats. Det har blivit utomordentligt svårt för oberoende medier att fungera och tidningar har stängt på grund av oron för politiska förföljelser. Amorf terroristlagstiftning gör att praktiskt taget vilken rapportering som helst kan leda till trakasserier och åtal. Etiopiska Folkets Revolutionära Demokratiska Front (EPRDF), som enligt det officiella resultatet fick 99,6 procent av rösterna i 2010 års val, har inget som helst intresse av yttrandefrihet och öppen debatt.
När Etiopiens premiärminister Meles Zenawi besökte Oslo för ett par månader sedan och fick frågor från Aftenposten om de fängslade svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye, blev svaret stilenligt. Zenawi sade att frågan inte var politisk utan juridisk.
Men i samma andetag sade han att de båda inte var journalister utan, om inte annat, springpojkar åt en terrororganisaton. Den som efter en sådan replik har trott på friande dom är begåvad med ett optimistiskt sinnelag.
I går kom bekräftelsen. Persson och Schibbye anses av rätten vara skyldiga inte bara till olaga inresa utan också till att ha stött en terrorgrupp. Beskedet om straff kommer i mellandagarna men tycks kunna handla om upp till 18 års fängelse.
Vad autonomi som etiopiska domstolar eventuellt kan ha tar uppenbarligen slut när man kommer nära politiken. Rätten har helt enkelt satt likhetstecken mellan journalistiskt arbete och terrorism. Signalen till omvärlden är tydlig: Lägg inte näsan i blöt!
Det hela är oacceptabelt i varje led, och statsminister Fredrik Reinfeldt gör rätt när han kräver att Persson och Schibbye ska friges. Fallet är nu helt uppenbart politiskt och det är nödvändigt att Sverige agerar tydligt och kraftfullt på politisk nivå.
”I slutänden är det alltid internationell uppmärksamhet som friger människor”, säger den ledande människorättsadvokaten Maran Turner när hon intervjuas om hur samvetsfångar blir fria (Neo 6/2011). Politiska ledare gör ibland mest nytta i offentligheten, ibland i de direkta kontakterna, men det är avgörande att de är aktiva och ligger på. Och i medier och civilsamhälle ska man väsnas: ”De fångar vars namn inte nämns har ofta ingen chans att bli frigivna.”
