Narkotikasamordnaren Björn Fries har ett förflutet som kommunalråd i Karlskrona. När vi träffas faller det sig därför naturligt att fråga varför kommun- och landstingspolitiker inte prioriterar narkotikavården högre.

BF: Jag tror att många lokalpolitiker uppfattar narkotikafrågan som en rikspolitisk angelägenhet snarare än en lokalpolitisk. Kanske inser de inte den ekonomiska samhällsvinsten av att satsa på rehabilitering. Sedan finns det nog en hel del okunnighet och moralism bland politiker. Somliga tycker att missbrukarna får skylla sig själva. Ett annat skäl till att narkotika­frågan nedprioriteras är att missbrukarna är en svag grupp som har svårt att göra sin röst hörd.

Istället för att själv ta itu med narkotikaeländet lät regeringens dåvarande socialminister Lars Engqvist utse partikamraten Björn Fries till narkotikasamordnare. Då skriver vi 2002. Sedan dess har det varit Fries huvudvärk att minska narkotikaflödet, ordna hjälp åt missbrukare som vill sluta och vara regeringens ”filter” i narkotikapolitiken. Vid årsskiftet lägger regeringen ner Fries kontor. Ändå visar färsk statistik att andelen 15-åringar som provar narkotika har minskat från 10 procent till 5,6 under hans tid som narkotikasamordnare.

MA: Vad ligger bakom den förbättringen?

BF: Narkotikafrågan har fått högre prioritet, såväl på den nationella som regionala och lokala nivån. Idag arbetar samhällets aktörer mycket mer kunskaps­baserat med prevention i skolor och genom föräldrar.

Mindre imponerande är statistiken över landets uppskattningsvis 7000­–8000 heroinmissbrukare. Tio av de 21 landstingen klarar idag inte att erbjuda heroinister den vård de behöver.

MA: För att sätta press på landstingen har du föreslagit att huvudmän som inte lever upp till vård­garantin borde få böta. Det låter bra, men vem ska döma ut böterna?

BF: Jag har lanserat tanken på en missbrukarombudsman som skulle kunna ha den rollen. ­Poängen är att den som drabbas av landstingens oförmåga eller ovilja att hjälpa ska kunna få skadestånd eller ersättning för vård hos annan vårdgivare.

MA: En av dina återkommande förklaringar till ­bristerna i narkotikapolitiken är att narkomaner är dåliga på att lobba för sin sak. Apropå det ökande inflödet av kat menade du till och med att ”sam­hället” inte kommer att ta tuggdrogen på allvar ­förrän den har spridit sig till svenska ungdomar (SvD 15/7). Har du belägg för en så grov anklagelse?

BF: Jag är övertygad om att frågan hade prioriterats högre om 50–70 procent av individerna i en svensk grupp hade varit beroende av en drog som kat. Men jag blir gärna motbevisad om jag har fel.

Björn Fries är inte knarkliberal. Han motsätter sig avkriminalisering både av eget bruk och innehav av narkotika, och vill på inga villkor att Sverige ska dela ut gratis heroin som nu är på gång i Danmark. Där­emot är Fries för rena sprutor. Förutsatt att kommuner och landsting också erbjuder en missbrukarvård värd namnet.

En av sommarens hetare diskussioner i Stockholmspolitiken gällde just utdelning av sprutor och kanyler till narkomaner. I Stadshuset är det nu bara moderaterna som säger blankt nej (SvD 21/9). Jag ­erinrar mig att polisen i Lund inte gjorde någon ­succé bland läkare och missbrukare när man i somras helt i linje med narkotikastrafflagen grep narkomaner ­utanför sjukhusets sprutavdelning. Och visst, det är ingen vidare konsekvens i att staten underlättar för narkomaner att begå den kriminella handlingen, samtidigt som polisen förväntas förebygga och ingripa mot brott.

Själv var jag länge skeptisk. Inte minst för att Social­styrelsen hittills inte har lyckats presentera några ­bevis för att de drygt 20 år gamla sprututbytesprojekten i Malmö och Lund har haft någon avgörande ­betydelse för kampen mot hiv. Ändå har försöken särskilt syftat till att förhindra spridningen av hiv och hepatit.

Men efter att ha vridit och vänt på argumenten landar jag i att det är rätt rimligt att under hårt kontrollerade former och i kombination med annan vård dela ut rena sprutor. Inte för att bekämpa narkotikan. För det krävs ett tungt artilleri med förebyggande ­arbete, polisresurser, behandlingssatsningar, underrättelseverksamhet och tullinsatser. Fria sprutor utesluter inte narkotikabekämpning, men kan hålla smittspridningen på en fortsatt låg nivå, och fungera som kontaktyta mellan missbrukare och vårdpersonal.

Sedan gör föräldrar klokt i att hålla ett vakande öga på vilka sajter deras barn surfar runt på. På internet pågår knarkhandeln dygnet runt. Några knapptryck bort och ditt barn kan få droger i brevlådan redan imorgon.