Fri rörlighet är en grundläggande individuell rättighet och fri in- och utvandring borde vara en självklarhet, så länge man inte skadar andra och klarar sin egen försörjning. Migration är således inte bara välkommen för att den bär med sig nya influenser, individer och idéer. Orsakerna att flytta är lika många som det finns människor: Att vandra annorstädes än sina föräldrar, att finna kärlek, arbete och likasinnade – eller att fly från tyranner. Anledningen borde vara egal i statens ögon, men människan har konstruerat olika former av hinder och gränser som gör att det inte är fullt så enkelt.
Det är bra att vi inom EU får röra oss som vi vill, men vi borde låta fler människor komma inom unionens gränser på samma sätt som en miljon svenskar hade friheten att ta båten västerut under 1800-talet.
Tyvärr har invandring kommit att bli en kontroversiell fråga och diskriminering och rädslor mynnar ut i minaretförbud och missnöjespartier. Vi som är för öppna gränser bär en del av ansvaret, eftersom argumentationen ibland blivit en onyanserad hyllning av det mångkulturella samhället som vilar på kollektiva identiteter.
Då finns risken att idéer som strider mot våra rätts- och frihetsbegrepp får inflytande och att individer inom minoriteter förtrycks. Vi borde klargöra att alla är välkomna hit, men att alla kulturella uttryck inte är det.
Det kan och får aldrig bli den röda stugan, den svenska modellen, nubben till sillen – eller kebaben – som karaktäriserar det svenska. Det enda kitt som i längden kan hålla samman ett pluralistiskt samhälle är medborgarskapet och grundlagen. Som Maciej Zaremba har uttryckt saken: ”De mänskliga rättigheterna, har någon sagt, är en civil religion som äger kraft att förena människor med högst olika bakgrund till goda medborgare.”
Men i Sverige är författningen tyvärr i stora delar död bokstav och medborgarskapstanken svag. Inte ens FP:s landsmöte vågade säga ja till mer information om vad det innebär att vara svensk i lagens mening.
Vad som händer om man istället för att utgå ifrån rättigheter och rättstaten försöker skapa gemenskaper på etnicitet eller religion kan vi läsa om i Kenan Maliks utmärkta bok Från fatwa till jihad (Voltaire Publishing, 2009). Malik är född i Indien, men lever sedan barnsben i Storbritannien. Han berättar hur den våldsamma rasismen under 1970-talet nu har förvandlats till en kamp mellan olika religiösa grupper. Hans vänners identitet har förändrats från att vara sekulär black till muslim, sikh eller hindu delvis på grund av att majoritetssamhället av missriktad välvilja anslagit stora offentliga medel till en uppsjö av föreningar, som baserades på religiös tillhörighet.
Denna formaliserade multikulturalism har lett till kränkningar av individer inom grupperna och konflikter mellan grupper. Förenade kungariket, som under århundraden tagit emot människor från världens alla hörn, har det senaste kvartsseklet dragit på sig en invandrarfientlig krämpa. Den fria rörligheten är när vi snart skriver 2010 inte självklar.
Sofia Nerbrand är fri skribent. sofia.nerbrand@gmail.com
