Gustav Fridolin säger sig vilja öka stödet för Miljöpartiet ytterligare genom att vara framtidsinriktad och fokusera på ökad livskvalitet. Medborgarna behöver mer svängrum i vardagen. De gröna vill också främja entreprenörskap, mångfald och småskalighet. Gott så.

Men då kan man fråga sig varför Miljöpartiet motsätter sig den planerade försäljningen av stora statliga bolag. Finansmarknadsminister Peter Norman ämnar sälja innehav i Nordea, SBAB och Telia Sonera för 100 miljarder kronor fram till valet 2014, men det kan den samlade oppositionen, med Maria Wetterstrand i spetsen, sätta stopp för.

Det vore en välgärning om regeringen sålde dessa aktier, och mer därtill, och sedan betalade ut förtjänsten till de rättmätiga ägarna – oss medborgare. Att hushållen betalar av på sina skulder är lika viktigt som att staten gör det, även om det i regeringens retorik verkar som att statsbudgetens väl och ve är viktigare än Medelsvenssons.

En grundplåt med egna kronor skulle öka frihetsgraderna för gemene man på oanade vis. Livskvaliteten skulle kunna öka – inte minst eftersom en tredjedel av de som arbetar känner att de är i fel bransch eller på fel arbetsplats, men de vågar inte byta jobb på grund av den stela arbetsmarknaden. Fler skulle skola om sig eller starta eget. Andra skulle ägna mer tid åt fritidsaktiviteter och familj. Några skulle lägga mer energi på det i Sverige förtvinade civilsamhället. Och så vidare.

Det är just detta som Gustav Fridolin säger sig vilja uppnå. Men dagens språkrör anser tvärtom att det har ett samhällsintresse att staten äger Telia Sonera och SBAB. Är det en rimlig prioritering? Ett radikalt grepp vore istället att se till att var och en har en årslön på banken, Anne Wibbles förnuftiga förslag. Med det värde som till exempel ett annat helstatligt bolag, Vattenfall, har skulle staten genom en försäljning och utdelning kunna se till att ambitionen blev verklighet för en vanlig tvåbarnfamilj.

Det skulle betyda oerhört mycket för dem som idag lever med små marginaler. Nästan ett av fyra hushåll klarar inte en oväntad utgift på 5000 kronor. Tre av tio svenskar har en sparbuffert på mindre än 19000 kronor.

Visst finns det invändningar som att en stor transferering till folket skulle spä på inflationen och att antalet arbetade timmar måhända skulle sjunka till en början, men det är en teknikalitet som kan lösas. Det viktiga är, i denna tid av sakpolitisk stiltje och tigerekonomisk tillväxt, att våga tänka visionärt. Om inte ens politiker som Fridolin och Wetterstrand, som beskrivit sig själva som socialliberal respektive grönliberal, törs ta ut svängarna – vem ska då göra det?

Regeringen skulle må bra av opposition från frejdigt frihetligt håll. Jobbskatteavdraget i all ära, men en buffert på banken skulle få fler att våga investera och byta spår. Här skulle MP också haft chansen att rycka åt sig det politiska initiativet och vända perspektivet från statens till medborgarens bästa. I den breda medelklassen skulle dessutom en rättmätig förtjänst från en aktieförsäljning med säkerhet vara mer attraktiv än friår och medborgarlön.

Sug på den, Gustav Fridolin.

Sofia Nerbrand är fri skribent och ordförande i Bertil Ohlininstitutet. sofia.nerbrand@gmail.com