Det dröjde fyra år från det att Tage Erlander 1946 blev statsminister till dess han gjorde sin första resa utanför Norden.

Sextio år senare håller Sveriges statsminister sedan åtta månader tillbaka presskonferens i Vita huset med USA:s president George W Bush. Då hade stats- minister Fredrik Reinfeldt redan åtskilliga utlandsresor bakom sig.

När Carl Bildt 1991 fick väljarnas förtroende att bilda borgerlig regering saknade regeringskansliet inte e-postsystem. Men det användes inte.

Ett tecken på Bildts ungdom, skriver Olof Ruin i Statsministern Från Tage Erlander till Göran Persson, var att han började kommunicera med omvärlden via dator. Ja, han skickade till och med e-post till USA:s dåvarande president Bill Clinton (4/2 1994).

Och ett exempel på Göran Perssons mognad var att han framför allt använde datorn till att lägga patiens, eller?

Olof Ruins genomgång av svenska statsministrars olika prioriteringar, villkor och ledarstilar ger perspektiv på svensk inrikespolitik och lockar till jämförelser mellan då och nu.

Erlander reste till exempel helst av allt i Sverige för att träffa småfolk. Vardagsgnetet i regeringen överlät han till fackministrarna som gavs stor rörelsefrihet. Erlanders vision om det starka samhället var synonym med en stark stat där människors stigande välstånd bara ökade deras behov av ännu fler politiska beslut.

Precis som Erlander verkar dagens statsminister hellre resa runt i landet än ta fighten på riksplanet i brännande dagspolitiska frågor. Läser man moderaternas utkast till nytt handlingsprogram slås man också av hur nära partiet ligger Erlander i synen på ”det starka samhället”.

Liksom på Erlanders tid menar de nya moderaterna att garanten för människors lycka och välfärd är fler politiska beslut, inte färre. Partiet understryker visserligen att besluten ska vara av god kvalitet, men det skulle även Tage Erlander ha gjort.

Ruin har rätt, internationaliseringen och Sveriges EU-medlemskap har stärkt statsministerns ställning på riksdagens bekostnad. Faktum är att det inte har legat i någon regerings intresse att ha riksdagen som en stark motkraft i EU-frågor.

Parallellt har statsrådsberedningen svällt där statsministern själv huserar med sin växande stab. Men tror någon att Reinfeldt med ansvar för att hålla ihop en alliansregering med stora samordningsbehov frivilligt skulle krympa sitt kansli?

Ett par saker talar trots allt emot att Reinfeldt kommer att gå i Perssons spår och göra stats- ministerjobbet ännu mer presidentlikt. En är att Reinfeldts motkandidat 2010 heter Mona Sahlin. Visst, medierna är personfixerade, men deras intresse att ”presidentifiera” nästa vals huvudmotståndare kommer att vara mindre än inför valet 2006.

Viktigare ändå är kanske att den anspråkslöse Tage Erlander verkar vara en större politisk förebild för Reinfeldt än den tungt framtidsprofilerade Carl Bildt.