Världsfredsrådet grundades 1949, och året därpå antogs Stockholmsappellen mot kärn vapen. Underavdelningen Svenska Fredskommittén lockade kulturpersonligheter som författarna Artur Lundkvist och Moa Martinson, konstnärerna Siri Derkert och Albin Amelin, skådespelaren Naima Wifstrand och andra.

Men Världsfredsrådet finansierades och styrdes av Sovjetunionen, och Fredskommittén av Sveriges Kommunistiska Parti (som idag heter Vänsterpartiet). Från fredsmöten i Stockholm vid den här tiden skickades således telegram till Moskva som ”hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik” och uttryckte ”solidaritet med Sovjetunionens kamp för fred” (citat i SOU 2002:90).

För Sovjet var fredsrörelserna redskap för att säkra fortsatt dominans och för att slippa konkurrens med den egna kärnvapenarsenalen. Kulturpersonligheternas blödande hjärtan var en genväg. Allt Sovjet behövde göra var att ta över ordet fred.

Ord är politik. Sovjet hade många fronter. Kultur var en. Antifascism var en annan. Här kunde kommunisterna lägga in tesen att också fascismen var en produkt av borgerligheten. Efter Berlinmurens fall, då arkiven öppnades, framkom till och med att vissa nazistdåd i Västtyskland i själva verket utförts av underrättelseagenter från Öst. Ett enkelt sätt att styrka tesen om Västs inneboende fascism och legitimera murens – den antifascistiska skyddsvallens – existens.

Kulturutbyte, fred, antifascism. Försöken att förvränga ordens innehåll har naturligtvis inte inneburit att verklig kamp för kultur, fred eller antifascism har varit förkastlig eller resultatlös. Långtifrån alla fredsrörelser var korrupta.

Och möjligen ges en förklarande ideologisk dimension till varför Stieg Larsson, med rötter i sektvänster och erfarenhet från marxistisk gerillarörelse, grundade den antirasistiska tidskriften Expo. Men ingen kan förneka hans och Expos stordåd när det har gällt att kartlägga svenska naziströrelser.

Idag står ett av slagen kring islamofobi. De odemokratiska staterna i Islamiska konferensorganisationen (OIC), och i FN:s så kallade råd för mänskliga rättigheter, söker vidga begreppet för att hindra kritik mot deras totalitära statsskick och auktoritära religionstolkningar. Exempelvis författaren Salman Rushdie anser därmed att begreppet är ett ”undermåligt koncept”.

Att det förekommer ett uråldrigt arabhat, att ett förakt för muslimer är utbrett precis som rasism i övrigt befläckar mänskligheten, är alla överens om. Frågan är om det är Irans och Saudiarabiens definition som ska gälla, eller snarare Rushdies.

I Sverige leder extremvänstern. Förra året kom Andreas Malms Hatet mot muslimer (Atlas), och nyss utkom Mattias Gardell med Islamofobi (Leopard förlag) som nu hyllas som ett blivande ”standardverk” (DN 9/11). Den senare går möjligen att rekommendera, men då inte som ett standardverk, utan som en partsinlaga. Läsaren må irriteras över att en stor del av svensk offentlighet utpekas som islamofob (bland andra undertecknad), skönmålningen av Muslimska Brödraskapet, förringandet av antisemitismen i Malmö eller relativiseringen av demokratitanken (kan det ha att göra med att Gardell är syndikalist och per definition vill avskaffa vår parlamentariska demokrati som vi känner den?).

Ingen antirasist bör dock ignorera Gardells underliggande varning: tidsandan kan riskera att legitimera folkförföljelser.

Men man måste genomskåda försöken att vrida ordens betydelse. Det går. Konstnären Bo Beskow var med på kongressen när Världsfredsrådet grundades. Väl hemma frågade han i en artikel: ”Kan ordet FRED tvättas rent igen?”