Från statskonst till jippon

Kolumn | Politikens devalvering
I våras sade Göran Persson att han och regeringen på något sätt skulle ta itu med kvälls- och veckotidningars alltför sexistiska bildpublicering. Allt i jämställdhetens namn, vilket räcker som motivering för de mest korkade idéer. Men på frågan om de principiella avvägningarna visavi press- och yttrandefriheten blev han genast svaret skyldig och tycktes mena att det där väl får lösas på något sätt. Rubriken och utspelet var allt - med målet att visa att regeringen tycker illa om halvnakna tjejer i kvällstidningarna och ska ta "krafttag" mot "sexualiseringen" - men att faktiskt ta ansvar var ingenting.
På samma sätt var det med den lokalpolitiker i Stockholm som ville förbjuda stadsjeepar - i den heliga miljöns namn, ett annat kodord som snabbt kan klä om rena stolligheter till sådant som ska tas på allvar - men som inte kunde ge ett svar på frågan om definitioner och gränsdragningar. Allt sådant skulle hänvisas till tjänstemännen att utreda. Politikern fick rubriker i
tidningen om att hon ville "göra något åt ett problem", men ansvaret för konsekvensen av hennes lösa tyckande fick väl någon annan ta.
I sommar har medierna rapporterat om släpphänt miljonrullning av statliga bidrag till feministprojekt och antirasismföreningar. Men det ansvariga statsrådet - ministern för allt politiskt korrekt och fint, Jens Orback - har först varit väldigt svåranträffbar för kommentarer och sedan bara svarat att det pågår utredningar som ska förklara vad som har hänt och varför. Ducka och vägra ta ansvar har varit regeringens strategi. Ovanpå allt detta vet vi nu att Sverige ska begåvas med ännu en myndighet i form av Jämställdhetsverket. Vad verket ska göra och varför det behövs är det ingen som förklarat, men både Orback och statsministern har från sina semestrar - i en anda av plötslig medial tillgänglighet - låtit meddela att de tycker det är en viktig och bra reform.

Vad har alla dessa fenomen egentligen gemensamt? Jo, de säger något om vad politik är, eller i alla fall har
blivit, i Sverige i dag. Och det är ingen upplyftande berättelse. Politik har mer gemensamt med dokusåpakulturens "synas-till-varje-pris-fast-bara-i-rätt-sammanhang"-ideal, än med sin ursprungliga betydelse.
I äldre, icke-politiskt korrekta uppslagsverk - där det varken går att hitta något om könsmaktsstrukturer, queerteorier eller Sidaprojekt - definieras politik som "statskonst". Ett slags hantverk för att på rätt sätt sköta det som ska och måste lösas gemensamt i ett samhälle. Att noggrant forma lagar genom att väga principer, intressen och effekter mot varandra i en ganska omfattande, tidskrävande process och inom de gränser som konstitutionen ställer upp. Att uppdra åt myndigheter att vaka över lagarnas efterlevnad och åt oberoende domstolar att tillämpa dem i praktiken. Och att efter en längre tid dra slutsatser om lagarnas effekter och kanske börja om hela processen igen. Tryggt, långsamt, ansvarsfullt och med full insyn utifrån.

Det kan låta - och säkert också vara - trist och torrt. Det ger
inga krigsrubriker i dagspressen eller förstainslag på tv:s nyheter. Men att sköta ett samhälles gemensamma angelägenheter är ett förtroende som måste tas på allvar och förvaltas och vårdas väl, därför att det påverkar oss alla. Och inte vara ett av många sätt att få utlopp för narcissism.