När Christian Wulff tillträdde 2010 blev han Tysklands yngste president och när han avgick den 17 februari skrev han åter in sig i Guinness rekordbok. Ingen tysk president hade suttit kortare tid när Wulff reste sig och gick. Anklagelser om korruption och försök att tysta medierna gjorde till slut situationen ohållbar.

Wulff var den andra presidenten i rak följd som avgick. Horst Köhler lämnade i förtid efter att ha mötts av en kritikstorm efter ett uttalande om att det var motiverat med militära insatser för att skydda handelsvägar.

Upprördheten illustrerar den villrådiga ställa-sig-vid-sidlinjen-politik som kommit att känneteckna tysk utrikespolitik. Andra uttalanden från såväl Wulff som Köhler är dock exempel på att rollen som ”moralisk kraft” inte alls utesluter politik.

Sedan Angela Merkel kastat in handduken å sin kandidats vägnar står det klart att Joachim Gauck kommer att väljas till Tysklands nye president och flytta in i Schloss Bellevue. Den partilöse Gauck (”liberal konservativ”) var inte bara Socialdemokraternas och De Grönas kandidat utan det var honom som också de tyska liberalerna – koalitionskamrater till Merkel – ville ha. Det är en rejäl auktoritetsförlust för Merkel, som knappast lär bättra på samarbetsklimatet inom den redan ansträngda regeringen.

Med Gauck kommer Tysklands två främsta politiska ämbeten att innehas av personer med sin bakgrund i DDR. Där slutar likheten. Merkel är metodisk och otroligt väl hemmastadd i det politiska spelet. Gauck är präst och predikar frispråkigt om moral och demokrati, något som de politiska partierna säkerligen kommer att få känna av när känslorna rinner till. Han må vara helgonförklarad men han är allt annat än ”helgonlik”.

Gauck är också folkets favorit (faktiskt redan 2010). Hans moraliska tyngd bottnar inte bara i demokratiaktivismen i DDR, utan också i den centrala roll han har haft för blottläggandet av den kommunistiska spionstaten. Under tio år var han chef för Myndigheten för Stasiarkivet. Hans grundhållning är att det är varken politiskt eller moraliskt rätt att bara glömma diktaturen och gå vidare. I stället står han för öppenhet och medborgerlig insyn – och inte bara i fråga om Stasi i DDR. Det är en hållning som väcker respekt.

I samband med tjugoårsfirandet av Murens fall 2009 intervjuades Gauck av Sveriges Radio och fick frågor om de svenska Stasiagenterna. Han beskriver dem som ”synnerligen äckliga” och motiverar med att dessa helt frivilligt blev Stasilakejer.

I kölvattnet på Birgitta Almgrens DDR-forskning har det blivit uppenbart att Rosenholzarkivet spelar en helt avgörande roll för att bringa klarhet om de svenska Stasiagenterna (äkta, påhittade, kanske ännu inte avslöjade). I riksdagen är man dock överens om att inte bry sig. Som det slås fast i justitieminister Asks vitbok:

”Sverige har år 2000 lämnat medgivande till att uppgifter rörande svenskar i det så kallade Rosenholz-kartoteket överlämnas från USA till Tyskland. Om uppgifterna inte har lämnats över är det en fråga för Tyskland att avgöra om det bör vidtas några åtgärder med anledning av detta.”

Jag ser fram emot att fråga Joachim Gauck vad han tycker om Sveriges hantering av våra Stasiagenter.