Amatörsångaren och mobiltelefonförsäljaren Paul Pott fick sitt genombrott i den brittiska motsvarigheten till Idol med sin tolkning av Nessun Dorma.
Två händelser ur det första regeringsåret säger mer om hur samhället förändrats än tio långtidsutredningar tillsammans. Den 29 januari: Efter hela fyra månaders grubblande bestämmer sig familjen Reinfeldt för att lämna Täby och flytta in i Sagerska palatset. Den 14 juli: Kronprinsessan Victoria fyller år och får av regeringen en platt-tv i födelsedagspresent.
För en människa som tillhör kultureliten är bägge uppenbarligen obegripliga. Vad kan få någon att frivilligt bo i en mexitegelvilla? Hur kan en regeringschef vara så okultiverad att han uppvaktar med en konsumtionsartikel i stället för ett konstföremål? För lite drygt ett år sedan, innan regeringen blivit självförsörjande på politiska kriser, var det ännu tydligare. Då bestod en allvarligt menad kritik mot den nya regeringen i att den till stor del utgörs av vanligt folk. Att den nya kulturministern hälsades i tidningarna med utropet ”Nu dör humanismen, nu dör konsterna” var ingen slump. Den elitistiska kulturvänstern avskyr medelklassen. Att samma hatade medelklass nu faktiskt styr landet är ett förkroppsligande av dess värsta mardröm.
En sällsynt läsvärd artikel i senaste Arena (5/2007), skriven av Per Wirtén och Lars Mikael Raattamaa, belyser det förakt mot medelklassen som hyses av den grupp som pop-ekonomen Richard Florida kallar ”den kreativa klassen” men som vanligt folk kallar snobbar. Visserligen presenterar artikeln tvivelaktiga påståenden som att medelklassen är en produkt av välfärdsstaten snarare än av tillväxten, men som helhet levereras självkritik på en nivå som man närmast gett upp hoppet om att få se i vänsterrörelsen.
Man kan se det som att kultursidesvänstern målat in sig i ett hörn med den järnhårda romantisering av arbetarklassen de bedrivit, samtidigt som de själva emulerat alla översittardrag som tidigare mest fanns i den gamla exkluderande högborgerligheten. När arbetarna sedan visat sig inte svara upp till förväntningarna, utan istället valt att hellre bosätta sig i villa och ansluta sig till medelklassen, återstår blott föraktet. ”Den fiende som finns till hands är massan, medelmåttan, medelklassen”, skriver Wirtén och Raattamaa.
Att denna medelklass nu styr landet uppfattas som den slutliga dolkstöten. Kulturvänstern har förlorat problemformuleringsprivilegiet, vilket främst yttrat sig i kultursidornas resa från Pol Pot till Paul Potts, och det smärtar djupt. Nu sitter de själva som gamla godsägare och fruktar att patrasket ska skövla deras körsbärsträdgård, som Tjechov säkert skulle ha påpekat om han tillhört den ironiska generationen.
I kulturelitens ögon är medelklassen andefattig och enbart konsumtionsinriktad, som vårens så kallade väskdebatt så tydligt exemplifierade. Att medelklassens livsstilar skulle kunna vara resultat av medvetna val skrämmer möjligen ännu mer. Men det är precis som Wirtén och Raattamaa skriver, ”kritik av enbart konsumtion blir en tom kritik som med fördel riktas neråt mot massan, medelklassen och medelmåttorna.” Det är förakt och skräck för pöbeln.
Dagen efter att jag läst Arena skriver den yvige litteraturkritikern Jonas Thente i DN Kultur (11/10). Han recenserar ett seriealbum, av Henrik Lange, som sammanfattar litterära klassiker. ”Jag är säker på att”, skriver Thente, ”många andra läser romaner precis så som Lange beskriver dem. För handlingen. De förmår helt enkelt inte uppfatta mer än så. Det är lite otäckt, men mest sorgligt: de är mer än insekter men betydligt mindre än människor.” Kultursidesföraktet kan inte bli mycket tydligare än så. Den som inte delar rätt kulturuppfattning är inte en fullgod människa.
Medelklassen har äntligen fått makt. Och det skrämmer de gamla eliterna.
