Yoko Ono är mest känd som fredsälskande hippiehustru till John Lennon i The Beatles. Hon är också den tydligaste symbolen för den specifikt japanska popkultur som växte fram under sextiotalet och som i dag dammsuger varje västerländsk skivbörs efter nya intryck att göra till egna. Ono föddes i ett Japan som såg helt annorlunda ut.
Jag sitter och tänker på Japan när jag möter Hassan Ghashghavi i den fina ambassadsbyggnaden på Lidingö, men jag säger inget. Jag är inbjuden efter att ha skrivit om den islamiska republiken Irans president Mahmoud Ahmadinejad, och den trevlige ambassadören bjuder på te för att utbyta meningar om saken. Vi hamnar snart i ett samtal om kulturer. Ambassadören menar att vi västerlänningar ska avhålla oss ifrån att påtvinga Iran och andra våra värderingar – de passar inte sinnelaget i islamisk kultur. Den sekulära liberala demokratiska staten är en produkt av europeiskt kynne, och kan naturligen inte rotas bland perserna, menar han. Jag säger emot och framhäver att kulturer är föränderliga. Att det har tagit många hundra år och väldigt många karikatyrer att avskaffa europeiska gudsstater. Men jag nämner aldrig Japan.
Julian Cope, på åttiotalet känd med bandet The Teardrop Explodes, kartlägger det japanska rockundret i sin senaste bok Japrocksampler (Bloomsbury publishing, 2007). Han tecknar, precis som i den tyskinriktade föregångaren Krautrocksampler, en insiktsrik bild av den kulturella revolution som börjar synas på sextiotalet och får allt större genomslag efter hand. Och han fascineras av förändringen.
Japan hade före 1945 en av världens mest fruktade krigarkulturer. En högteknologisk krigsmaskin parad med kulturell isolationism, rasism, personkult och feodal samurajmentalitet resulterade i mer blod än någon vill minnas. Offer blev i synnerhet Kina. Mellan 1937 och 1945 dog uppskattningsvis 3 miljoner kinesiska soldater medan 9 miljoner civila kineser föll för kulorna (ytterligare 10 miljoner dog av andra följder av kriget). Den trepunkters taktik, Sanko sakusen, som japanerna tillämpade i norra Kina innebar ”döda allt, bränn allt och plundra allt”.
Bland otaliga krigsförbrytelser kan framhävas massakern i Nanking där 300000 civila mördades. Krigarkulturen var inte heller skonsam mot de egna. När japaner stred var det till sista man, bokstavligen. Japan var pionjär inom konceptet självmordsbombare: piloter köade för kamikazeuppdrag och begick harakiri om något gick fel och de kom hem levande. 25 år senare blomstrar en undergroundkultur med haschande hippies. Vad hände?
Två fruktansvärda atombomber, förstås. Men också en genomgripande förändring av synen på västerländska influenser och tolerans för avvikelser i det egna samhället. En mentalitetsförändring till följd av isolationismens sammanbrott. Den västerländska teknologin kunde inte importeras ensam, på köpet kom ideologin.
Kanske är det så att man inte kan dricka hur mycket Coca-Cola som helst utan att bli påverkad. I så fall bådar det gott. Det är kanske det som kan förhindra att världen dras in i ännu en vettlös kärnvapenkonflikt.
