Dramatikern David Mamet har vunnit Pulitzerpriset och både Tony- och Oscarnominerats. Hans produktion har skarpsynt kritiserat det amerikanska samhället. Ur ett vänsterperspektiv, ska tilläggas.

Filmatiseringen av Glengarry Glen Ross (1992), där Jack Lemmon och Al Pacino spelar fastighetsmäklare som tvingas tävla om sina fortsatta anställningar, är ett exempel. Ingen som har sett den kan tvivla på grymheten i marknadsekonomins utslagningsmekanismer. Om man ska svära i kyrkan – och det ska man när man pratar om ett stycke vars språkbruk väl förtjänar öknamnet Death of a fucking salesman – kan man säga att det är en vass marxistisk analys av kapitalismen, på samma sätt som Lars von Trier i Dogville (2003) låter Nicole Kidman illustrera kommodifieringen av människan.

Därför väckte det viss uppmärksamhet häromåret när Mamet plötsligt stod som författare till en essä i The Village Voice, under rubriken Why I Am No Longer a ’Brain-Dead Liberal’. Mamet, visade det sig, hade gått över till högern.

För den som, likt undertecknad, både har ett övervunnet förflutet i socialismen och har tröttnat på den så kallade samhällskritik som kulturvänstern ständigt lyckas få publicerad, tändes här ett ljus av hopp. Äntligen en seriös författarröst, som samtidigt är populärkulturellt otadlig, bland alla Henning Mankellare!

David Mamets testamente över sin omvändelse, The Secret Knowledge – On the Dismantling of American Culture (Sentinel 2011), dämpar dock entusiasmen. I 39 korta kapitel slår han ner på de flesta av vänsterns besattheter: offermentaliteten som utformar socialförsäkringssystemen och kvoteringspolitiken, tron på den ädle vilden som leder till naiv pacifism och kravlös bidragspolitik, drömmerierna som gör att socialism närmast är en religion, fixeringen vid Israel, och förstås, flumskolan, Freud och feminismen. Och så vidare, i en ström som närmast påminner om vad man skulle få höra från en krisande man vid en bardisk. En bild av hur ofärdigt det är får man av mängden förklarande fotnoter, som ofta fyller mer än halva sidutrymmet.

Ibland glimmar det dock till. Här finns enstaka oneliners för den som vill krydda konversationen med kulturkreddiga citat. Fin är också beskrivningen av gatukorruptionen i barndomens Chicago, som Mamet föredrar före samma stads befläckade politiska maskineri och dess produkt Barack Obama. Men, glimtar av genialitet fanns det ju även i Charlie Sheens webbutsändningar.

Inte ens när en av USA:s högst uppburna dramatiker skriver om politik blir det alltså något annat än en spegelbild av radioteaterchefen Stina Oscarsons texter, för att ta ett aktuellt exempel på slentrianvänster. Frågan som infinner sig då är inte vem av dem som har rätt, utan varför deras skriverier ska tillmätas något större politiskt värde överhuvudtaget. Ändå trycks dagligen artiklar som låtsas som om denna verbala överklass äger större politiska insikter än, tja, rörmokare.

Någon borde skriva skärskådande – törs jag säga klassmedveten? – dramatik om det. David Mamet, till exempel. Det borde dessutom kunna hålla honom borta från debattsidorna.