Häromdagen dödades fem personer i en turkisk by efter en syrisk granatattack. Turkiet har svarat med artillerield. Parlamentet har dessutom sagt ja till möjligheten att skicka trupp in i Syrien. Visserligen är tonläget återhållet på båda sidor om gränsen, man behöver inte vara pessimist för att känna mörkrädslan växa.

Inbördeskrigeti Syrien är ett barn av den arabiska våren. Upproret inleddes med fredliga protester för ett friare och bättre liv mars 2011. Svaret från president Assad blev att ta livet av dem som ställde sig upp mot diktatorn. Varken tortyr, dödspatruller eller artillerield mot bostadskvarter har förmått släcka upproret – inte ens Damaskus är numera en trygg plats för diktatorn.

Något slut på inbördeskriget är inte i sikte – bara nya offer för våldet. Motståndsrörelsen är splittrad och strider med varierande grad av militär organisering. Assad kommer att förlora och det som utspelas är regimens dödskamp. Under tiden hinner dock mycket hända i hägnet av den rykande ruin som landet förvandlas till. Sönderfall och internationalisering är en del av en konfliktdynamik som kan bli rena dynamiten.

Alla manar till bevarande av den nationella integriteten men Syrien kan styckas i enlighet med etniska och religiösa gränser. Den kurdiska minoriteten har i praktiken redan skaffat sig kontroll över ”sitt” område. Strävan efter en egen stat delas med kurder i Irak som redan har sin del och i Turkiet där PKK sedan länge för gerillakrig mot Ankara.

Den potentiella sprängkraften med Turkiet i centrum är betydande.

Upprorsrörelsen får politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från Saudiarabien och Qatar (och sannolikt även från Turkiet). För Saudiarabien och Qatar handlar striden om en större regional och religiös (sunni vs shia) konflikt med Iran. För Iran är Syrien ett strategiskt viktigt maktpolitiskt brohuvud som motiverat rollen som Assads främste stöttepelare ekonomiskt, militärt och politiskt.

I den meningen är inbördeskriget en strid mellan ombud. Läget blir inte mindre komplicerat av att ambulerande jihadister har slagit rot i befrielserörelsen. Samtidigt finns en uppenbar risk för att upptrappningen mellan Turkiet och Syrien blir ännu ett steg på vägen mot en starkare internationalisering – och spridning – av konflikten.

Möjligtvis verkar det avkylande att Turkiet är medlem av Nato men om det inte fungerar kan det bli desto hetare.

Till saken hör också att Syrien kan bli en tändande gnista för en rad andra arabländer som internt kännetecknas av den laddade motsättningen mellan sunni och shia (och som båda gör anspråk på att vara den rättrogna läran) och externt av maktpolitisk strid med Iran. Det kan verka långsökt men en repris på 30-åriga kriget är ett möjligt framtidsscenario för den arabiska vår som verkade så hoppfull men som också tinar upp frusna konflikter.

Världen – eller rättare sagt ”veto- länderna” Ryssland och Kina – har svikit det blödande Syrien. Hittills uppskattas 30000 människor ha dödats och vid årets slut kan så många som 700000 ha flytt landet.

Risken för att branden sprids vidare borde räcka för att mer aktivt försöka släcka härden i Syrien – även om det inte går att få med FN på vagnen.