Allt färre svenskar vill avveckla kärnkraften. Olyckan i Tjernobyl känns avlägsen. Det är den också. Den teknik, och det samhällssystem, som fallerade där och då saknar i allt väsentligt relevans för de demokratiska staternas kärnkraftsanvändning här och nu.
Bara 9 procent av svenskarna vill att dagens kärnkraftverk ska stängas så snart som möjligt. 24 procent tycker att befintliga reaktorer ska användas tills de har tjänat ut. 33 procent vill se satsningar på att förlänga livslängden på dagens reaktorer. 17 procent vill att fler kärnkraftverk ska byggas. Övriga har ingen bestämd åsikt.
Detta framgår av den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet (SvD 12/4). Tre fjärdedelar av svenska folket vill alltså behålla den kärnkraftsproduktion som finns i dag. Halva svenska folket vill dessutom se nya satsningar i någon form.
I Finland byggs nu en femte kärnkraftsreaktor, som ska stå färdig 2009. I Frankrike inleds nästa år bygget av en ny reaktor av samma typ som den finska. I Storbritannien har
regeringen Blair inlett vad som kallas ”en omprövning” av inriktningen att satsa på naturgas och vindkraft. Besked om den nya energipolitiken väntas under sommaren, och det är troligt att kärnkraftsutbyggnad kommer att finnas med i paketet.

Kärnkraften utvecklas fortlöpande. Säkerheten ökar, liksom driftekonomin. Tillgängligheten (antalet drifttimmar i förhållande till årets alla timmar) i världens kärnkraftverk ökade enligt IAEA från 71 procent 1990 till 83 procent 2004.
Samtidigt växer behovet av ny elproduktion i vår omvärld. Den globala elförbrukningen ökar med ett par procent om året (trots stora energisparinsatser och trots att en fjärdedel av jordens befolkning fortfarande saknar tillgång till el). Inget tyder på att så kallade förnyelsebara energikällor kommer att kunna stå för någon mer betydande andel av nytillskottet inom överskådlig framtid. Nästan två tredjedelar av världens el produceras i dag med hjälp av fossila bränslen (kol, olja, gas). Kärnkraft och vattenkraft står för vardera 16
procent av den övriga elproduktionen. Förnyelsebara energikällor (utöver vattenkraften) står för 2 procent.
Ny kraft kommer att behövas. Att skjuta satsningarna på framtiden blir kostsamt. Det uppdämda investeringsbehovet speglas redan i stigande elpriser.

Att investera i ett nytt kärnkraftverk är ett stort åtagande. Avskrivningstiden ligger på 40 år. Breda politiska uppgörelser, där spelreglerna läggs fast på långt sikt, är önskvärda. Tyvärr präglas dagens svenska energipolitik av fel sorts stabilitet. Beskedet är att kärnkraftsavvecklingen ska fullföljas. Tyvärr är det inte självklart att ett regeringsskifte förändrar något i det avseendet. Centern står i vägen.
Dessbättre finns det inom centern en växande insikt om att allt inte står riktigt rätt till. Från ungdomsförbundet hörs krav på en kursomläggning i kärnkraftsfrågan. I moderpartiet ventileras ärendet i mer ambivalenta ordalag. ”Vi märker ju att energifrågan gör att människor, oavsett vad de tycker i sak, tvekar lite inför att sympatisera
med centerpartiet”, konstaterar centerns partisekreterare Jöran Hägglund (SvD 12/4).

Väljarnas skepsis är befogad. Centern förknippas med en verklighetsfrämmande energipolitik och dessutom med seglivade politiska låsningar, som effektivt ökar åsiktsklyftan mellan väljare och valda. Centerns energipolitiska samarbete med socialdemokraterna och vänsterpartiet skapar också problem för en borgerlig regering. Den dag Maud Olofsson gör slut med Göran Persson och Lars Ohly öppnas en ny värld av möjligheter. Vem vet - kanske skulle det också kunna förlösa en energipolitisk omprövning inom socialdemokratin?