Men vad betyder det konkret? I procent?
Journalistkåren kändes lätt irriterad vid Fredrik Reinfeldts pressträff i samband med hans tal i Almedalen. Måndagens munsbit till pressen var att regeringen tillsätter en framtidskommission, något som redan det mottogs som futtigt. I synnerhet mot bakgrund av vad som redan tänkts om framtiden inom ramarna för Långtidsutredningen och Globaliseringsrådet.
För journalisterna är ju regeringsmaktens standardgrepp – att tillsätta en utredning – sällan svaret på någon fråga, utan vanligtvis en metod för att dölja sådana. En utredning för att finna eventuella frågor som ska besvaras decennier framåt i tiden hamnar, milt sagt, utanför nyhetsdygnet.
När det visade sig att även Reinfeldts tal fokuserade på långsiktiga globala utvecklingstendenser grymtade pressen. ”Fluff” var ett ord som förekom. Men under själva talet var det så mycket folk som lyssnade att det ryktades om publikrekord.
En vänligt sinnad själ kunde förstås läsa in en genuin nyfikenhet hos Reinfeldt inför framtiden. Världen blir allt mer befolkad, allt friskare och allt äldre, konstaterade han. Från att ha varit två miljarder på 1920-talet kommer vi om några decennier bli nio miljarder. I kombination med att nativiteten sjunker och att hälsan stiger förändras befolkningsstrukturen. 2050 beräknas två miljarder människor vara över 60 år.
Sverige har samma utveckling, och ser snart fram emot två miljoner människor över 64 år. Redan nu är en halv miljon över 80, och det dröjer inte innan vi har över 800000 svenskar i den åldern. Faktum är att Sverige snarast ligger före andra länder i att riva befolkningspyramiderna. Det är mycket möjligt att det är vi som måste tänka ut lösningar på de problem som uppstår av den annars glädjande tendensen att folk blir både friskare och äldre. Utvecklingen får stora konsekvenser när man betänker exempelvis vården, välfärdssystemens utformning eller pensionsåldern.
Men Fredrik Reinfeldt ville inte vara konkret.
En mer cynisk bedömare skulle ha betraktat Reinfeldts tal som utstuderad taktik. Genom att diskutera långsiktiga globala frågor, och i förbigående berätta om hur diskussionerna går ”i kretsen av regeringschefer”, höjde sig Reinfeldt över det inrikespolitiska och spelade rollen som statsman.
Det är ett närmast klassiskt grepp av en statsminister, och något som konkurrenten Håkan Juholt inte kan ta till.
Rollen passar dessutom Reinfeldt väl. Tänk bara på den nya glansiga fotoboken Statsministern (av Henrik Montgomery och Torbjörn Nilsson, Medströms bokförlag). Boken ser ut som propaganda från Statsrådsberedningen, men är en rent kommersiell produkt. Den är ett tecken på att Reinfeldt har uppnått en nästan märklig nivå av popularitet. Motsvarande kaffebordsbok kan man möjligen tänka sig med kungen, eller Olof Palme. Men knappast med till exempel Ingvar Carlsson i huvudrollen.
Man kan anta att även Reinfeldts stab förstår att spela på detta. Det är lätt att sälja in bilderna på när paret Reinfeldt besöker paret Obama, men svårare att tänka sig den socialdemokratiska konkurrenten på motsvarande fotografier från regeringsplanet.
Särskilt konkret är det inte, men med tre år till nästa riksdagsval, och med ett stabilt stort väljarstöd, är det ett fullt gångbart sätt att tvåla till motståndaren.
