Finansministern hade förvisso krattat manegen väl inför måndagens besked om sänkta ambitioner vad gäller skattepolitiken. Med Borgs tidigare varningar för en skuldstorm som närmast förde tankarna till Dorothys öde i Trollkarlen från Oz, blev det enda rätta att sitta still i båten. Blickstilla.
Göran Hägglunds uppdrag att förklä nederlag till seger måste, välkrattad manege till trots, ha varit gårdagens mest otacksamma.
Förhandlingstriumfen bestod i att en ambition hade blivit ett löfte. Socialministerns lott blev att sälja in statushöjningen vilket resulterade i något som påminde om dåvarande socialminister Ingela Thaléns uttalande från januari 1990 (Aktuellt 9/1): ’’Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för.’’ (Den gången gällde det föräldraförsäkringen.)
Som Hägglund och Reinfeldt mycket riktigt påpekade under den gemensamma presskonferensen är gruppen pensionärer inte homogen, utan består precis som övriga åldersgrupper av människor med skiftande ekonomiska förutsättningar. Med hänvisning till ’’skuldstormen’’ byttes en generell skattesänkning på pensioner till ett höjt bostadstillägg för dem med allra lägst pension.
Reformen berör 250 000 människor och deras bostadstillägg ökar med 170 kr i månaden. Sannolikt ett behövligt tillskott för många.
Först när restaurangmomsen har sänkts blir det så aktuellt med en skattesänkning på pensioner. Enligt Göran Hägglund kommer löftet att infrias innan ett femte jobbskatteavdrag blir aktuellt. Vi får väl se. Det är ingen vild gissning att lättnader för pensionärer inte sker längre tid före valet 2014 än att de är i färskt minne när det är dags att gå till valurnorna. Till dess får pensionärerna nöja sig med de lägre krognoterna.
Regeringens politik har genomgående gått ut på att växla från bidragslinje till arbetslinje. Det har inneburit socialförsäkringsreformer, gett rejäla skattesänkningar och hela tiden burits av en tjurskallig envishet att hålla kursen. Och det har fungerat. Svenskar vilar i tryggare hamn än de flesta i Europa, något som finansminister Borg ideligen återkommer till.
Det märkliga i höstens kombination av krisinsikt och uppskjutna skattesänkningar är att man inte längre verkar tro på sitt eget framgångsrecept. Det som har fungerat hittills – omställning från bidrag till arbete – verkar numer ses som en riskfylld strategi att bara återuppta om och när ekonomin så tillåter.
Själva grundidén var väl att regeringens strategi var nödvändig just för att stärka ekonomin?
Möjligen beror det hela på en något teknokratisk syn på skattepolitiken. Skattesänkningars välsignelser består dock inte i makroekonomiska effekter allenast. Att skattesänkningar har ett värde i sig eftersom de förflyttar makt från den politiska makten till medborgarna själva nämns mycket sällan.
Ett ökat utrymme att själv påverka och planera för framtida privatekonomi måste ses som ett huvudsakligt borgerligt uppdrag. Inte minst gäller detta dagens och framtidens pensionärer.
De bör hellre vara beroende av egna insatser och beslut än av slumpen och enskilda partiers förhandlingsläge.
