Frågor som ska ge de rätta svaren

Senaste bidraget till den offentligt odlade offermytologin i svensk debatt kom från tre myndigheter mot diskriminering, DO, HomO och HO. Enligt en studie av SCB, som ombudsmännen hade beställt och som fick stort genomslag, uppgav hälften av de svarande i de tre grupperna, alltså handikappade, invandrare och personer som ingått partnerskap, att de hade upplevt att de hade blivit diskriminerade.
Svensk debatt kring diskriminering bygger ofta på att myndigheter, som har tillkommit på basis av antagandet att det förekommer omfattande diskriminering av vissa grupper, rättfärdigar sin existens genom att beställa belägg om upplevelser av diskriminering. Att en byråkrati, med våra pengar, sysslar med självbekräftelse bör inte förvåna oss - och vi ska ej heller längre bli förvånade över att partsinlagor presenteras som fakta.

Upplevelser är subjektiva. Det är till exempel känt inom forskningen att bättre integrerade invandrare i större utsträckning än segregerade vittnar om diskriminering, då de konfronteras mer
med majoritetssamhället, trots att de segregerade är mer diskriminerade.
En annan i forskningen känd sanning är att samvariation inte alltid betyder samband. I studien citeras följande som exempel på upplevd etnisk diskriminering: "Min situation har varit optimal då jag sökt lägenhet, men jag tvingas ändå hyra i 2:a hand i ett attraktivt område. Jag har till och med blivit uppmanad att söka mig till förorter för att det är lättare att få lägenhet där."
Många infödda kan vittna om precis samma fenomen, vilket är en konsekvens av planekonomi på bostadsmarknaden. Men att det också skulle vara etnisk diskriminering? Kom igen nu...
Vad är då upplevelserna värda? Det vet vi inte, eftersom vi inte har liknande studier från majoritetssamhället att jämföra med. Jag gissar dock att hälften av alla infödda heterosexuella vita män utan fysiska handikapp också skulle svara ja på frågan om de någon gång hade upplevt att de hade diskriminerats - om inte annat så för att de inte fick hyreskontrakt i första
hand.

Statsmaktens byråkrater skulle kunna beivra riktig diskriminering: Löntagare som tjänar mer än 26 000 kronor i månaden, en tredjedel av alla som arbetar heltid, måste betala en mycket högre andel av sina extra inkomster i skatt. Den som äger ett hus måste betala fastighetsskatt, men den som äger en diamantring till samma värde betalar inte innehavsskatt. Den som äger aktier i noterade bolag betalar 30 procents skatt på utdelningen, men i aktiebolag med få ägare måste man betala skatt på upp till 70 procent på utdelningen.
Staten diskriminerar när den inte behandlar sina medborgare lika. Det är lagligt, men likväl omoraliskt.
Men varför skulle de olika ombudsmännen beivra detta - de är ju tillsatta av staten för att tjäna staten. Alltså torgför de undersökningar om upplevelser som vitsordar det viktiga i deras värv. Intresset ljuger inte.
För tydlighets skull: Visst diskrimineras funktionshindrade, invandrare och homosexuella, och det är förkastligt. Men det är inte vad den här artikeln handlar
om.