Klockan 13 i eftermiddag kliver Jan Björklund upp i predikstolen på kongresscentret i Karlstad. Folkpartiet håller landsmöte och partiledaren ska lägga ut texten i ett inledningstal.

Risken finns att nationen har blickarna riktade åt annat håll. Även de allra mest blåklintsblå framtidsidéerna får det tufft när de ska tävla om strålkastarljuset med Rosornas kris. Vad liberalerna än hittar på under sitt möte vid Klarälvens strand lär det inte dra uppmärksamheten från det Juholtska fyrverkeriet av politisk quickstep, bostadsblanketter, vitryska reseräkningar och hyrbilsäventyr på sträckan Stockholm–Oskarshamn.

Ska oppositionsledaren ta sin Mats ur skolan redan nu, eller ska han vackla vidare mot okänt mål? Den frågan kittlar förstås mer än hur FP-ombud ska ställa sig till partistyrelsens förslag.

Ändå förtjänar Folkpartiet mer än att hamna i medieskugga, för den här gången har partiets ledning ansträngt sig. I ett läge där regeringen gör på stället marsch och oppositionen vill lägga i backen, får landsmötet ta ställning till en knippe framåtsyftande förslag.

Man gläds förstås åt de goda statsfinanserna och har inga planer på att mjuka upp det finanspolitiska ramverket, men man nöjer sig inte med att det går skapligt just nu.

I den allt öppnare och mer lättrörliga världsekonomin utsätts vi för ständig granskning. FP-styrelsen skriver: ”Svensk ekonomisk politik måste i dag därför, på ett helt annat sätt än tidigare, utformas så att vårt land i en internationell jämförelse är attraktivt för entreprenören, forskaren och företagaren.” Entreprenörs- och företagarperspektivet måste genomsyra politiken. Om inte näringspolitiken fungerar kan inte heller välfärdspolitiken göra det.

Därför vill FP gå vidare med det ekonomiska reformarbete som har pågått i Sverige under två decenniers tid. Villkoren har redan blivit betydligt bättre på flera fronter, men Sverige avviker fortfarande på två stora och viktiga fält: skatter och arbetsmarknad. Svenska löntagare och företagare betalar världens högsta marginalskatter redan på relativt sett låga inkomster, och det skapas på tok för få jobb i den privata sektorn.

FP vill börja med att ta bort värnskatten, men man vill också se en bred skattereform och successivt ta ned den högsta marginalskatten till genomsnittsnivån i våra viktigaste konkurrentländer. Det skulle innebära en sänkning av toppskatten till 41 procent från dagens 57 procent, vilket är radikalt i förhållande till dagens politiska debatt men inte i förhållande till verkligheten.

Vi stärker knappast bilden av Sverige som hemvist för innovativ och dynamisk företagsamhet, om vi framhärdar i att straffbeskatta innovativa och företagsamma individer.

Kan detta då vara vägen till framgång? Ja, varför inte? Kanske inte hos alla väljare, men FP:s rimliga mål är inte heller att ensamt nå över 50 procent. Framgång kräver tydlighet, och framgång för ett parti mäts inte bara i väljarstöd utan också i genomslag för dess bedömningar, värderingar och idéer.