Sjabblet med sjukförsäkringen kostade Alliansen den egna majoriteten i riksdagen och gjorde att enskilda fick oroa sig mer än vad som var nödvändigt, sade Jan Björklund när han inledningstalade vid Folkpartiets partiråd igår.
Samma slutsats finns i FP:s valanalys och förmodligen stämmer den. Det var när sjukförsäkringen kom upp i debatten som De rödgröna fick lite vind i seglen. Samtidigt, som valanalysgruppen också skriver, var årets val i mångt och mycket en folkomröstning om regeringsmakten. I den fajten var Alliansen onekligen den starkare kandidaten.
Nu har företrädare för samtliga allianspartier sagt det. Sjukförsäkringsreformens brister måste fixas till. ”Helt centralt”, menade Björklund igår, men han sade ingenting om att den kanske allvarligaste missarna – att man tog bort de särskilda skälen vid bedömning av arbetsförmågan – faktiskt hade sitt ursprung i FP:s rädsla för sänkta ersättningsnivåer. (Se ledarsidan 12/11)
Förvisso blev detta en förhandlingsfråga som landade på partiledarnas bord, vilket vid den tiden var Lars Leijonborg för FP:s del, men faktum kvarstår. Förslaget var finansdepartementets och Folkpartiets. Den läxan borde FP lära av. Reformer blir inte kloka och vackert socialliberala bara för att man hänger upp sig på procentsatser i ersättningsnivåerna.
Både Björklund och valanalysgruppen uppehöll sig också vid vikten av att inte stagnera. Även om orden ”Vi regerar vidare” är något alla partiledare vill få tillfälle att yppa på en valvaka, så finns det risker med uttalandet, erkände Björklund. Särskilt för en regering som i grunden har ”blivit återvald för försiktighet i en stormig tid”.
Han har rätt både i detta och i konstaterandet att ett relevant parti måste besvara de stora frågor människor har. Bland dessa nämner valanalysgruppen bland annat integrationen och förmågan att bemöta Sverigedemokraterna. Man betonar att FP bör befästa initiativet i integrationspolitiken och man lyfter särskilt fram folkpartisten Torkild Strandberg som rönt framgångar i SD-tunga Landskrona.
Säkert finns här mycket att lära, men samtidigt bör man höja ett varningens finger.
I valet 2006 knuffades Socialdemokraterna bort från makten i den lilla skånska kommunen. FP, M och MP övertog makten samtidigt som SD skrällde till rejält när de blev tredje största parti i en vågmästarroll.
I årets val gick FP fram och SD backade. Det är förstås en framgång för den styrande treklövern, utan tvekan. Men det är lätt att bli uppskattad när man vägs mot en socialdemokrati som helt underlät att ”besvara de stora frågorna”. Lägg därtill att SD under perioden utrustade sig med nya frontfigurer och att såväl personerna som processen kan antas ha del i SD:s förtroendetapp i kommunen.
I det avseendet finns utrymme för ytterligare en tolkning av framgångarna i Landskrona – nämligen att det blev, med valanalysens formulering, ”en folkomröstning om fullmäktigemakten”. Om det var så är det inte säkert att svaren på alla stora frågor står att finna ens i Landskrona. Men jag tror nog att FP har en ärlig ambition att söka dem och det är en bra början.
