Valfrihet är ofrihet. George Orwell skulle ha varit stolt över en sådan formulering, men det inledande citatet kommer inte ur hans 1984 . Det är rubriken på motion G12 till Socialdemokraternas kongress, den så kallade jobbkongressen, som ska hållas i månadsskiftet oktober/november.
Alltsedan Mona Sahlin tillträdde har ett förnyelsearbete framskridit. Tanken är att partiet, genom ett rådslagsförfarande fullbordat genom kommande kongress, ska förankra en modern politik som är attraktiv för de mittenväljare som övergivit Socialdemokraterna till förmån för Miljöpartiet eller Alliansen.
Det Sahlinska förnyelsearbetet har stundtals kärvat. Till exempel när den bredare arbetarrörelsen tvingade henne att ta med Vänsterpartiet i den koalition som utgör oppositionens regeringsalternativ. Eller när tunga Stockholms Arbetarekommun visat sig ha en mer dogmatiskt negativ syn på välfärdstjänster i privat regi. Men reformarbetet har fortgått, och med partistyrelsen i ryggen kan Sahlin nu se målsnöret hägra.
Man kan inte annat än lyckönska. En förnyad socialdemokrati enligt Sahlins vision skulle vara mindre skadlig för Sverige än den vi hittills testat. Tyvärr har hon problem.
Man behöver inte mer än skumma igenom delar av det digra kongressmaterialet (1707 motioner och cirka 8 000 att-satser) för att konstatera att fotfolket inte riktigt har löparskorna på.
Där Sahlins partistyrelse håller öppet för att välfärdsproducenter också ska få göra vinst, menar kongressmotionärerna snarare ”att vinstutdelning till ägarna inom offentligt finansierad verksamhet så som förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg samt socialtjänst förbjuds” (G19).
Och där Sahlins partistyrelse säger sig förespråka valfrihet, svarar motionärerna mest att, ja, ”valfrihet är ofrihet”.
Det hör nu till ovanligheterna att en S-kongress kör över sin partistyrelse. Men risken är betydande att Sahlin får ett så svagt mandat för sin linje att det snarast ska tolkas som ett närmande till Vänsterpartiet än en flört med medelklassen.
Socialdemokraterna har det svårt. Att gå från ett 40-procentsparti till ett på 25, en mer normal europeisk nivå, medför också att man kan råka tappa bort just de mittpolitiker man vill behålla. De som blir kvar tycks inte vara de som vill ha Sahlins förnyelse.
