Illvilliga debattörer älskar att beskriva Kristdemokraterna som inskränkta mörkmän med Gamla Testamentet i ena handen och mattpiskaren i den andra. Det säger någonting mindre smickrande om vårt intellektuella klimat att medievänster och latteliberaler år ut och år in kommer undan med denna slappa jargong. I själva verket är KD:s problem sedan lång tid tillbaka inte att man är hårdför och fördömande utan att man är snäll och försynt intill självutplåning.
KD är Alliansens dygdemönster och bråkar inte med koalitionskamraterna. KD:s företrädare är idel hygglighet och höjer inte rösten ens när kritik och beskyllningar haglar. Sedan KD kom in i den politiska värmen på 1990-talet har man blivit allt mer obekväm med att gå bredare opinioner emot. Partiet mår bäst när man får berätta att man vill väl.
Alltsammans är genuint sympatiskt, men det betyder inte att det är kungsvägen till framgång och genomslag för värderingar och förslag. Vi har lärt oss att politisk snällism kan få en helt annan effekt än vad man tänkt sig i allt från skolfrågor till kriminalpolitik, men även partipolitisk snällism kan vara kontraproduktiv. Den slutar med att man får dansa efter andras pipor.
I fredags höll KD partifullmäktige i Stockholm och inför detta har det ordnats möten med analys av KD:s val och framtid. Först ut var ungdomsförbundet KDU, vars ”kriskommission” kritiserar frånvaron av bärande budskap i valrörelsen och lägger fram vettiga idéer om att stärka KD som borgerlig kraft. Men kriskommissionen ojar sig också över att partifolket möts av fördomar om att man bara bryr sig om kristendom och homosexualitet, och därför vill man att det ska tillsättas en ”fördomsgrupp”. (Jag hoppas att de inte har betalat några konsulter för det namnet.)
Visst måste det vara tröttsamt med ogrundad misstänksamhet, men man råder inte bot på problemet genom att göra sig till offer.
Moderaterna och Miljöpartiet möter fördomar om att man är partier för dem som har fötts med guldsked i mun (”miljonärer”, som Mona Sahlin sade i valrörelsen) respektive raggiga getbönder, men numera tar glåporden föga skruv. Det beror inte på att M och MP har gjort utredningar eller bönfallit sina motståndare att sluta vara elaka utan på att man driver en tydlig politisk linje och att man biter ifrån och ger belackare svar på tal.
Som Lidingöpolitikern Jessica Nyberg sade på ett arrangemang i regi av KD-nätverket FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet): Fördomarna frodas när man krymper och inte själv sätter dagordningen. Så länge KD inte kan ge ett begripligt och märgfyllt svar på frågan varför partiet finns till utan vill vara allt och inget på en och samma gång, kommer kräftgången att fortsätta.
En annan kommunpolitiker, Malin Appelgren från Solna, slog huvudet på spiken vid ett seminarium med tankesmedjan Civitas i fredags morse:
– Alla talar om att vi ska lyssna, men vi kan inte bara höra på vad andra säger. Vad vi måste göra är att bilda opinion och driva våra frågor!
KD:s framtid och överlevnad är en angelägenhet främst för medlemmarna, men under snällismen och abstraktionerna i partiets retorik förvaltar man ett tankegods som kan och bör spela större roll. I den gångna veckans diskussioner har det sammanfattats på ett sökande sätt genom begrepp som ”egenmakt” (KDU:s Charlie Weimers) och ”livskvalitet” (biskop Lennart Koskinen).
Det handlar om ett ansvarstagande och till stor del civilt liv, där verklighetens folk kan frodas och som politikens gränspoliser är till för att skydda: en borgerlig tillvaro där dygder som frivillighet, sparande, företagsamhet och medborgerlig omsorg om det gemensamma spelar betydligt större roll. Arbetslinje och statlig budgetbalans är två viktiga förutsättningar för att detta samspel – den sociala marknadsekonomin – ska fungera. Men de är medlen, inte målet.
”Verklighetens folk” och ”politikens gränser” var tuffa trumvirvlar som fick människor att stanna upp och spetsa öronen, men efter dem blev det tyst eller konventionellt. Det var som om partiledningen blev rädd för sin egen skugga. Var det snällt nog med politisk gränspolis?
Nu hänger KD:s framtid som riksdagsparti på att man fullföljer vad Hägglund inlett – det finns inte nog syre mellan S och M i politikens mittersta mitt – och detsamma gäller ägarskapet av den sociala marknadsekonomins idé. Om inte KD ger den konkret gestalt, lär någon annan göra det.
God ekonomisk återhämtning är förnämligt – men det är inte nog. I takt med att osäkerheten minskar ökar missnöjet med bristen på värderingar och social fantasi. Det uppstår ett sug efter nya idéer, och då är en slumrande FFFF-politik alltför löftesrik för att KD ska ha få ha den i fred.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
söndagsKrönika
