nför den internationella kvinnodagen publicerade Komsomolskaja Pravda ett stort uppslaget bildreportage.
”Många av dem är fashionabla nog att stå på en scen. Men vi ser dem flimra förbi i nyheterna, och medan vi slår dövörat till själva nyheten förundras vi: Så vackra! Och så tuffa! Och med vapen!”
Siloviker, det vill säga personer i eller med bakgrund i militära, polisiära och andra säkerhetsorgan, har sedan den gamle säkerhetstjänstofficeren Vladimir Putin kom till makten i Ryssland tagit allt större plats i det ryska medvetandet. Kanske är det helt logiskt att kvinnor anställda i dessa säkerhetsorgan görs till sexsymboler på kvinnodagen, precis som industrins kvinnor fetischiserades under kommunismen. Det säger något om Rysslands utveckling, om inte annat. Det nationella intresset är överordnat.
Ryssland är annorlunda. Efter murens fall och kommunismens sammanbrott hoppades många på en snabb och självklar övergång till ett samhällssystem av västeuropeiskt snitt. Tyvärr tycks det åter ha visat sig att samhällen inte följer någon förutbestämd evolutionär linje, med liberal västerländsk demokrati som slutmål. Ryssland har blivit betydligt mer auktoritärt och chauvinistiskt än vad man trodde vid 1990-talets början. Vilket tyvärr har applåderats av ryska väljare såpass att det knappt finns någon organiserad opposition kvar.
Händelserna de senaste åren, med konflikten med Estland över placeringen av ryska monument, och invasionen av Georgien, har uppmärksammat oss i närområdet på hur Ryssland har utvecklats, och väckt en välbehövlig debatt om vad detta bör få för konsekvenser för säkerhetspolitiken i området. Ryssland ligger där det ligger, och det är en faktor som vi måste ha med oss i beräkningarna vare sig de handlar om Nord Streams gasledning utanför Gotland eller militärövningar i Norrland med Nato, för att ta två aktuella exempel.
Den ryska chauvinismen står på två ben, olja och gas. Så länge oljan kostar 80 dollar fatet fungerar det hyfsat, men åtminstone president Dmitrij Medvedev har visat att han har förstått det långsiktigt ohållbara i detta. Här finns förhoppningsvis öppningen för att få Ryssland att gå i rätt riktning igen.
Sverige är ingen stormakt, men heller inte helt obetydligt. Sverige är ett av de tio länder som investerar mest i Ryssland. Under 2000-talet har import och export ökat med 500 procent. Drygt 400 svenska företag är verksamma på den ryska marknaden. Vidare har Sverige visst inflytande i EU.
När Fredrik Reinfeldt igår mötte president Medvedev i Moskva var det en bra illustration av denna kluvenhet. Dialogen handlade både om handel och om mänskliga rättigheter, både om situationer där våra juridiska institutioner kan samverka och sådana där vår syn på rättvisa skiljer sig åt.
Glädjande nog har Sverige under de senaste åren talat mer av klarspråk om och med Ryssland. Carl Bildt har rentav gjort detta till den grad att relationerna har sett frostiga ut. Men det är så det måste göras. Och när det gäller bristerna i mänskliga rättigheter måste det göras ännu mer. Det går inte att försöka intala sig att Ryssland är som vilket grannland som helst.
