När Terry Jones brände en koran 2010 uppstod viss oro bland de svenska soldaterna i Afghanistan. Rapporter sa att upplopp och attacker kunde förväntas och de skulle kanske hamna mitt i det.

– Varför ska våra liv riskeras bara för att en vansinnig amerikan bränner en bok?, frågade en ung soldat som precis anlänt till Camp Northern Lights.

Sällan har yttrandefrihetens pris varit så påtagligt som den där dagen i matsalen där den unga soldaten åt sin lunch.

Han som åkt till Afghanistan för att göra en insats för civilbefolkningen ville inte bli attackerad av detta skäl. Varför försvara en dåres rätt att kränka miljoner människor?

Samma sak kan frågas om det klipp från en kalkonfilm om profeten Mohammed som givit upphov till en våldsam protestvåg i världen, fått människor att attackera ambassader och som kostat fyra diplomaters liv.

Filmen som utlöst protester i cirka 20 länder anses vara gjord av den kopten Nakoula Basseley Nakoula som använt sig av namnet Sam Bacile. Den är dålig och före protesterna hade den 500 visningar på Youtube – efteråt 30 miljoner.

Hur illa man än tycker om honom, pastor Jones eller om Lars Vilks för den delen, så är de ändå i sin fulla rätt att göra det de gör. Det är ju trots allt yttrandefrihetens grundsten att även idioter har rätt att säga idiotiska saker, så länge de inte bryter mot lagen.

Därför kan man bara instämma i forskaren Magnus Norells debattartikel på Brännpunkt 27/9 att det är bekymmersamt att EU:s nybildade utrikesförvaltning, Generalsekreterarna för “Organization of Islamic Conference” (OIC), Arabförbundet och Afrikanska Unionens ”Commissioner for Peace and Security” gör ett gemensamt upprop.

”Dokumentet är ett upprop för 'fred och tolerans' och lyckas med konststycket att bland annat erkänna yttrandefriheten samtidigt som man tar avstånd från den”, skriver Norell.

Han påpekar också att det är märkligt att EU delar säng med OIC och Arabförbundet som i tio år gjort sitt bästa för att inskränka yttrandefriheten. OIC har till exempel i FN drivit frågan om att kriminalisera kritik av all religion och kräva ”respekt” för alla religioner och profeter.

Varför ska västvärlden svikta i försvaret av mänskliga rättigheter som generationer kämpat för att vi ska få? Religion är inte en människa och kan därmed inte kränkas, som debattören Dilsa Demirbag-Sten brukar säga.

Varför lyssnar man på den begränsade skara muslimer som protesterade mot Mohammed-filmen när de flesta inte var ute på gatorna? Det är som om ”fredsaktivisterna” i Ofog här i Sverige skulle styra försvarspolitiken i vårt land.

Varför har det inte rapporterats om de mer eftertänksamma och självkritiska reflektionerna över hädelse och religionens roll i politiken i den muslimska världen som kom efter kravallerna?

Yttrandefrihet är och ska vara orubblig. Men det innebär också ett ansvar, från alla håll, som att ge hela bilden och inte bara fragment av verkligheten.