Jag kan tänka mig att Mona Sahlin skriver under på det. Syrenerna får man för all del titta i månen efter än så länge, men grymheten finns på plats. Skärtorsdagen, den allra första dagen i april, kunde S-ledaren ta del av en obarmhärtig förtroendemätning från DN/Synovate, och redan i går, den 4 april, var det dags igen. Den här gången är det Aftonbladet/Sifo som står för det till kalldusch förklädda vårregnet.
Sedan december i fjol har Sahlin tappat sex procentenheter och har nu bara stort eller mycket stort förtroende som statsminister hos 28 procent av svenska folket. Det placerar henne på delad femte plats tillsammans med Jan Björklund, vars Folkparti har en bråkdel av Socialdemokraternas väljarstöd. Maud Olofsson, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ligger klart bättre till. Endast Göran Hägglund och Lars Ohly bildar kö.
Fredrik Reinfeldt noterar ett dubbelt så stort förtroende som Mona Sahlin – 56 procent – trots att även han tappar.
Grymma april skonar ingen av partiledarna: alla förlorar mer eller mindre i förtroende. Men det är bara två som leder allianser och tävlar om att bygga brett stöd för sig själva som statsministerkandidater, och för vilka förtroendetalen därmed får extra stor laddning och betydelse.
Lars Ohly kan rycka på axlarna över att endast få 21 procent i förtroendemätningen. Ingen tror att han ska bli statsminister och hans parti kan bara drömma om att få ens hälften så stort väljarstöd när det blir dags för val. Men Mona Sahlin har inte bara Socialdemokraterna att ta ansvar för utan ett helt regeringsalternativ, och då är 28 procent ett lika väldigt som farligt svagt resultat.
April blandar minnet och åtrån, skriver Eliot. På våren ser människan bakåt och erinrar sig, och samtidigt vänder hon blicken och viljan mot framtiden. Nostalgins och förväntningarnas förenade krav är ingen enkel börda för någon, men prövningen måste vara av alldeles särskilt slag om man leder en politisk rörelse där minnena är starka av egna enpartiregeringar och där kraven på seger är kompromisslösa.
Förväntningarna vilar tungt på Mona Sahlin och det trots att hon får hon så dåligt med uppbackning från många av dem som hyser sådana uppskruvade förväntningar. De svaga 28 procenten har flera olika förklaringar, men jag är övertygad om att de till dels beror på att så många aktiva socialdemokrater är tveksamma till hennes ledarskap och inte ger henne sitt fulla stöd.
Skillnaden i förtroende mellan Sahlin och Reinfeldt handlar inte bara om bedömningen av kapacitet och karaktär. Det handlar också skillnaden mellan borgerlighetens och de rödgrönas samarbete.
Alliansens har hunnit sätta sig och bli självklarhet. De mindre partierna må irritera sig på att opinionen så ensidigt gynnar M framför de andra, men hos alla fyra finns en genuin känsla av att man hör ihop, att man på det stora hela drar åt samma håll, och att det vore otänkbart att gå till val som någonting annan än en allians. För borgerliga väljare är borgerligt samarbete en självklarhet och den stora frågan varför man inte fick i gång det för länge sedan. Fredrik Reinfeldt är oomtvistad statsministerkandidat för en i allt väsentligt harmonisk helhet.
De rödgröna är varken legerade eller en självklarhet. Tydligast blev det förstås vid själva bildandet, när V först inte fick vara med och sedan absolut skulle vara med, men det har blivit tydligt om och om igen. I senaste Neo talar Maria Wetterstrand om det rödgröna samarbetet som en metod för att knäcka det socialdemokratiska maktmonopolet, och Lars Ohly och Vänterpartiet låter ofta förstå att alltsammans är provisoriskt och inte ska drivas för långt. Man kommer överens i sakfrågor, men det finns faktiskt ingen genuin känsla av något annat gemensamt uppdrag än ett regeringsskifte. För många socialdemokraterna känns det fortfarande absurt att man har tagit de mindre partierna ombord och givit dem en sorts vetomakt. Det är ju inte precis MP och V som skulle ta skada ifall det rödgröna samarbetet havererade….
Och väljarna? Ja, var har det egentligen artikulerats en genuin efterfrågan på just det rödgröna samarbetet? Numera finns rödgröna bloggsamarbeten, kampanjsamarbeten och liknande – men var finns den rödgröna väljaropinionen?
I dag finns i realiteten tre grupperingar i svensk politik. Det första är borgerligt, det andra består av S och V och har rötterna i socialismen och det tredje är MP. Den första går skapligt i opinionen, den andra går urdåligt (trots krisen ligger man snarast under sitt urdåliga valresultat från 2006) – och den tredje går utmärkt. Vore det inte för MP skulle läget se bra mörkt ut för De rödgröna.
Men efter en lång smekmånad är MP i början av en tid av betydligt hårdare granskning, som lär ta fart när De rödgröna lägger fram sin gemensamma ekonomiska politik om en månad (grymma maj och juni!?). Då börjar De rödgröna för första gången fullt ut nagelfaras som en helhet, och då kan 28 procent plötsligt börja te sig som ett riktigt skapligt resultat.
