Men det är klart: det svider att erkänna ett misslyckande. Försvarsmakten har inte varit utan skuld. Huvudansvaret för hur övergången har hanterats från ett icke-relvant invasionsförsvar till ett uppdaterat, mindre men skarpare försvar, bärs dock av Göran Persson. Den socialdemokratiska regeringens försvarspolitik satte ständigt bottenrekord.
I den delrapport om försvarets utveckling som Håkan Syrén nyligen lade fram, tecknas ett scenario på 20 års sikt som innehåller: ”incidenter kopplat till den territoriella integriteten – avsiktliga eller oavsiktliga, terrorangrepp och olika former av maktinitiativ där Sverige som liten stat kan komma i kläm mellan större stater. Sverige har som andra stater intressen som på olika sätt kan komma att hotas. Det går inte att i det sammanhanget utesluta att militära maktmedel kan komma att nyttjas.”
Vad det i grunden handlar om är den negativa utvecklingen i Ryssland, och att denna till slut också fått genomslag i försvarsmaktens öppna redovisningar av den framtida hotbilden. Mot den bakgrunden lägger ÖB fram tre alternativa modeller. Syréns ABC består av politikernas lunka på, ett starkare svenskt försvar samt ett yrkesförsvar med tonvikten lagd på utlandsinsatser.
Folkpartisten Allan Widman talar i gårdagens SvD om att ”den typen av skrivningar är panikskapande”. Det är helt riktigt påpekande. Perspektivplanen har skapat panik bland försvarspolitikerna.
Socialdemokraten Håkan Juholt är tidigare ordförande i försvarsberedningen och en av huvudarkitekterna bakom den fiaskoartade försvarsomläggningen. Han avfärdar ÖB:s nya tongångar med att försvaret bara vill ha mer pengar och nya uppgifter.
Men är inte den primära uppgiften att försvara Sverige?
Det är befriande att Högkvarteret inte längre jamsar med och bara säger det som husse vill höra. Rikets säkerhet gagnas inte av – som tidigare – hotbilder som är prefabricerade för att hjälpa socialdemokraterna att hålla kommunisternas gamla parti på gott humör. Men inte heller – som nu – av en försvarspolitik vars huvudsyfte anses vara att sätta Sverige i arbete.
Perspektivplanen är inte en plan för framtiden, utan en tankeväckare som ger perspektiv på Sveriges försvarsbehov 15-20 framåt i tiden. Och det behövs för att lindra den politiska ångesten inför skarpa beslut om försvaret av Sverige. Det räcker inte att ducka, som försvarsberedningens nuvarande ordförande moderaten Göran Lennmarker. Han ser inte någon skillnad på försvaret av Sverige och den insats för freden som svensk militär gör i Afghanistan.
Efter sommaren kommer Håkan Syrén att leverera en slutlig perspektivplan, men för att ta höjd för alla framtida alternativ borde ÖB också utmana försvarspolitikernas svårartade Natofobi.
Om inte annat eftersom den borgerliga regeringen i Finland har signalerat större öppenhet för medlemskap i Nato. Om ett nytt EU-fördrag inte ger samma trygghet som Nato, kan det gå fort.
