Försvarsminister Sten Tolgfors är anmäld till KU för att hans statssekreterare i höstas inlade veto mot en föreläsning vid Markstridsskolan i Skövde. Temat var Solidaritetsförklaringen och försvarets (o)förmåga att möta krisscenarier i Baltikum.

När KD:s försvarstalesman Mikael Oscarsson försökte skaffa sig en bild av Sveriges förmåga tvingades han gå via riksdagens utredningstjänst för att få en sammanställning från Högkvarteret.

Öppenheten måste bli mycket större. Nog hade såväl Sten Tolgfors som Sverker Göranson kunnat vara mycket mer tydliga här i Sälen.

Bilden av försvaret är minst sagt kluven. Å ena sidan gör svenska soldater fantastiska – och internationellt erkända – insatser i fält. Å andra sidan förde Högkvarteret en lång kamp för att placera stridsledningen av flyget i en lada utanför Enköping, för att ta ett exempel på de skandaler som också kantar försvaret. Ett annat är hanteringen av helikopterförmågan som har kantats av missgrepp, missbedömningar, informationsmissar och ovilja att ta till sig information från golvet.

Ett bättre försvar ställer krav på förändring av karriärsystemet, organisationsstrukturen och utvärderingsfunktionen.

Sedan den första januari har Försvarsmakten en ny insatschef. Väldigt mycket pekade på att det skulle bli flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer; det var så att säga flygets tur att ta över. Jag har inget att invända mot Silwer, tvärtom, men utnämningen är ändå ett exempel på behov av att reformera personalförsörjningssystemet på Högkvarteret.

I Kriget och karriärsystemet (BAS, 2008) analyserar Karl Ydén ett system där befordran sker genom att snabbast möjligt passera så många olika skrivbord som möjligt. Alla blir mer eller mindre generalister med inriktning på stabsarbete. Att under längre tid syssla med Försvarsmaktens kärnuppgifter är måttligt meriterande.

Ett första steg vore att de flesta förordnanden gjordes fleråriga, tillsattes efter ansökningsförfarande och att väl vitsordad förbandstjänst gjordes till ett avgörande kriterium för befordran. Isamband därmed bör tjänstestrukturen ses över och den övertalighet som hänger kvar från en annan tid på Högkvarteret lösas på ett generöst sätt (och inte komma som ett hotfullt brev på posten).

Men även strukturen behöver förändras. Nu är produktionsfaktorerna (infrastruktur, personal och materiel) inte som tidigare organiserade försvarsgrensvis utan under en produktionsledning med ansvar för stort och smått inom alla delar av Försvarsmakten. Resultatet är bristande detaljkunskap och att ingen känner ansvar för verksamheten inom olika funktioner. Ett andra reformsteg är att återinföra försvarsgrensprincipen för att därmed skapa tydliga ansvarsförhållanden och bättre ledning.

Såväl tradition som funktion gör Försvarsmakten till en sluten organisation. Fullständig öppenhet är varken möjlig eller önskvärd, men det är ökad transparens. Idag ligger det nära till hands att dra slutsatsen att såväl Högkvarteret som regeringen använder sekretessen för att dölja brister i Försvarsmaktens förmåga och verksamhet.

Öppenheten har visserligen blivit större, men det behövs ett fristående och oberoende organ med uppgift att granska, faktasamla och utvärdera försvarsverksamheten (jfr Ola Hedin, Försvarets förutsättningar, ESO, 2011). Detta skulle dessutom underlätta såväl riksdagens som regeringens styrning av Försvarsmakten – och bidra till en mer vital försvarspolitisk debatt.

Den nya Försvarsinspektionen bör också ha en Lex Maria-funktion som gör att anställda inom försvaret kan gå vidare med kritik mot missförhållanden i förvissning om att den kommer att tas på allvar. Det är allvar.