Moderaterna sviker i försvarspolitiken, skrev jag i min krönika i söndags. Svartmålning, svarar Johan Forssell i ett inlägg på sin blogg. Han är moderat ledamot av riksdagens försvarsutskott och har följaktligen en hel del att försvara. Jag uppskattar verkligen att han försöker, men jag tycker inte att han gör det med framgång.

Yrkesförsvaret står inför stora utmaningar i sin rekrytering, medger Forssell, och visar ett sympatiskt engagemang för att det ska vara attraktivt att vara anställd.

Men omsorg om soldater och sjömän handlar tyvärr inte bara om positiv attityd (eller bättre betalt) utan också om att de måste ges bästa möjliga utrustning och skydd och vara del av en helhet som har förutsättningar att lösa sin uppgift.

I begränsade insatser utomlands har det fungerat, men det nationella försvaret är för litet och kraftlöst för att kunna värna vår integritet. Armébataljonerna är bara några stycken och saknar eget artilleri. Marinen ska skydda kust och territorialvatten från Haparanda till Strömstad med fyra ubåtar och sju ytstridsfartyg. Och även om flyget har stått sig bättre, ska med Kungl. Krigsvetenskapsakademiens ord ”knappt 100 stridsflygplan och två luftvärnsbataljoner ska idag lösa samma uppgifter som cirka 400 stridsflygplan och 22 luftvärnsbataljoner gjorde tidigare”. Flygbaserna är få och exponerade.

Forssells svar är att försvarsförmågan är större idag än 2006, och det stämmer att läget den gången var djupt bekymmersamt efter det tidiga 2000-talets förvirring. Men läget är på sitt sätt ännu mer bekymmersamt idag.

Då fanns åtminstone hopp om en borgerlig valseger som skulle leda till att försvarets problem togs på allvar och en långsiktig uppryckning inledas. Nu har vi sex års erfarenhet av en M-ledd regering som ser försvaret som besparingsobjekt och inte har lust att tillföra resurser bara för att säkerhetsläget förändras.

Det saknas pengar till förnyelsen av materiel, trots alltmer pockande behov, och det är skrivet i stjärnorna varifrån medlen till de nya Jas Gripen ska komma.

Ansvaret för dagens svaga försvar vilar framför allt på tidigare regeringar. Men ansvaret för att dagsläget skönmålas och att försvarsförmågan inte ges högre prioritet vilar tungt på regeringens ledamöter och deras partivänner i riksdagen.