Efter en lång timeout skall ett nytt svenskt försvar på allvar börja se dagens ljus från 2014. Av de ursprungliga tankarna bakom den stora försvarsomläggningen finns inte mycket kvar. Försvarsmakten krympte långt förbi de uppsatta målsättningarna och allt större inteckningar togs i det hotbildslösa tillståndet, tills alla möjligheter att i någon reell mening försvara landet hade sparats bort. Nedmonteringen av den stora värnpliktsbaserade krigsorganisationen löste visserligen många kroniska strukturella problem genom amputation, men i deras ställe har andra uppstått.

I det nya yrkesförsvaret gapar vakanserna, de stående förbanden är fortfarande till stor del virtuella och behöver, som framgick av Mikael Holmströms reportage i SvD (15/1), i vissa fall upp till två år för att bli insatsberedda på riktigt. Tills vidare fylls vakanserna ut med värnpliktiga som inte heller finns, eftersom värnplikten är avskaffad och de krigsplacerade varken kan övas eller kallas in.

Men nu är det 2012 och dags att rikta blicken framåt. Två principiellt viktiga försvarspolitiska dikeskörningar från det förgångna spelar här en avgörande roll: övergivandet eller snarare borttappandet av uppgiften att försvara landet och avskaffandet av värnplikten.

När det gäller försvaret av landet och närområdet är vi nu på väg upp ur diket, till stor del till följd av uppenbara försämringar av det säkerhetspolitiska läget. Men den försvarsmakt som idag återstår är inte utformad och dimensionerad för en återupptäckt nationell försvarsuppgift utan för att bemanna de internationella insatserna.

Utan tydliga prioriteringar riskerar nationellt försvar att bara bli ytterligare en omgång retorik. Förhållandet mellan förmågan till de nationella och de expeditionära insatserna måste tydliggöras. Försvarets långsiktiga utveckling bör styras av närområdesuppgiften, denna rör betingelser som växlar på samma sätt som vid de expeditionära insatserna.

Avskaffandet av värnplikten blottar ett annat problemkomplex. För det första är personal i alltför hög beredskap ett slöseri med resurser. För det andra är det mobiliserbara resurser som behövs för den nationella uppgiften, inte stående förband. För det tredje riskerar försvaret att gradvis utarmas när man inte längre kan tillgodogöra sig arvet av kompetens ur värnpliktssystemet. För det fjärde, slutligen, har försvarsmakten förlorat sin viktigaste länk till samhället och medborgarna, något som ingen reklamkampanj i världen kan ändra på.

Det värnpliktssystem som gick i graven var otidsenligt utformat. Men i avgörandets stund var det ingen ledande politiker eller aktiv militär som orkade eller ville stå upp för själva värnpliktsprincipen. Det gjordes inga försök att på allvar reformera systemet, att ta fram ett alternativ till det yrkesförsvar vars svagheter idag framträder tydligt. Vägen framåt går inte självklart nere i diket. Men någon måste börja med att vrida på ratten.

Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. wilhelm.agrell@fpi.lu.se