Regeringen ger sammantaget en alltför glättad bild av bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband. Försvarsmakten gör likadant. Det är en av slutsatserna i Riksrevisionens granskning RIR 2012:18, och kravet på en mer verklighetsnära redovisning av läget till riksdagen är på sitt sätt rapportens viktigaste rekommendation.

En större öppenhet i stället för hemligstämplad eller teflonbehandlad information är grunden för en bättre försvarspolitik och en bättre fungerande försvarsmakt. Därför är det också så viktigt att Riksrevisionens pågående granskning av det svenska försvaret verkligen lyfter på locket. Den har mandat att få se i princip allt.

Det nya insatsförsvaret har fokus på bortaplan men ska också kunna ha en nationell beredskap här hemma för att som det sägs försvara hela landet, fast det är tills vidare bara tomma ord. Incidentberedskapen är dock ett uppdrag på allvar som ska fungera dygnet runt året runt med förband som i princip ska ha samma beredskap som för att gå ut i krig.

Att det finns ”allvarliga brister” kommer ju inte som någon direkt nyhet. Revisionen pekar på svårigheten att bemanna nyckelkompetenser och att bemanningen i vissa fall är nere på kritiska nivåer (det kan räcka med att en person blir däckad i influensa för att fartyg ska få stanna vid kaj). Stundtals råder obemanning.

Detta slår hårt mot den försvarseffekt som är möjlig att få ut från befintliga vapensystem. Sålunda har marinens fartyg bara tillgång till en besättning vardera, vilket till exempel gör att korvetterna bara levererar 20-30 procent av det potentiella antalet sjödygn.

Ansvaret för sakernas tillstånd läggs i huvudsak på Försvarsmakten. Skuldfördelningen kan dock diskuteras.

Riksrevisionen konstaterar att det ”normalt ställs låga krav på beredskapen”, det vill säga såsom riskbild och incidenter för närvarande ser ut, och att bristerna därför inte påverkar möjligheten att lösa uppgifterna. Samtidigt konstaterar man att det försvaret ska ha beredskap för ”att uthålligt kunna hantera komplexa och parallella händelseförlopp” – och då ser betydligt värre ut. Det handlar om den för en stat grundläggande förmågan att kunna eller inte kunna hävda sin territoriella integritet.

Ingen liten sak, kan det tyckas.